Ord och Bild: 1898

DE NYKOMNA I DEN FRANSKA LITTERATUREN.

495.

Vi behöfde i detta absurda och slappa sekelslut, midt i all den dumhet och den nervernas upphetsning, som teatern, den store sedemålaren, har konstaterat i så grymma men så sanna drag, vi behöfde en skald, som steg upp tör att på nytt tända modet i våra bröst och på nytt låta den gamla franska glöden flamma upp, som kunde återinföra den sunda glädjen och den ädla heroismen, som kunde gifva en ung själ åt en gammal och trött kropp. Mannen, skalden, som satt sig detta vackra verk före, och som har lyckats glänsande, är Edmond Rostand. Författaren till les Romanesques, la Samaritaine, la Prin-cesse lointaine och Cyrano de Bergerac har djärft brutit sönder den kedja, som höll våra renaste känslor fångna, som tyngde våra hjärtan och höll vår inbillnings vingar bundna. Han har upptagit den roll af vägvisare till glädjen och idealet, som fallit ur Dumas' och Hugos händer. Hans vers, vacker och smidig som en blank florett, har utan ansträngning skingrat på en gång »dimmorna från Norden» och boulevardernas miasmer. Han har endast behöft visa sig för att segra. Som en romansk Lohengrin har han stigit fram i sin ungdomligt vackra attityd af lycklig hjälte, och genast vände sig alla hjärtan till honom som till hoppet. Om man frågar honom : Hvad är ni då? Är ni klassiker, romantiker, symbolist, naturist? ... så svarar han enkelt och stolt: Jag är till.

Hvad han är, är i själfva verket icke lätt att säga. Han förenar i sig sins emellan vidt skilda egenskaper, och utan att tillhöra någon skola, utan att låta binda sig af någon formel, besitter han på en gång våra klassicis klarhet och ordning, romantikerns hållning, brio och pittoreska lif, de moderna poeternas fyllighet, behag, precision och sinne för det mystiska, och slutligen den glädjens gudagåfva, den harmoniska vältalighet och det förtroende till lifvets skönhet, som, ehuru ännu dunkelt, synas utgöra den unga författargenerationens hemgift. Allt detta förenar sig hos honom till en lysande konsert; de talrika instrument, som han behärskar, samarbeta hvart och ett på sitt håll till en förträfflig ensemble. Han vet, när han bör låta piccola-flöjten drilla och mässingen dåna; hans violiner sjunga med en underbar känsla, han är lika skicklig i att låta violoncellen

edmond rostand. Teckning för Ord och bild.

klaga och kontrabasen brumma. Han är en mästare vid sitt notställ, vid ett tecken från hans taktpinne får allt lif och rörelse, harmoni och melodi störta sig tillsammans ^framåt med illusionen som mål och gå att eröfra drömmen.

Om Edmond Rostand är en framstående lyriker, är han dock framför allt annat en dramatiker af första rang. Hans kunskap om scenens kraf är fullständig: han har fläkten, snabbheten, medlens mångfald ; intresset slappas aldrig; han förstår att finna vackra situationer, han ställer fram dem med originel konst, behandlar dem med en glöd som smittar och som oemotståndligt kallar beundran och hänförelse till lif. Hans vers lämpar sig förträffligt för teatern; den må vara öm eller patetisk, bildrik eller gående rakt på målet, ingenting går förloradt, icke den minsta lilla sirlighet försvinner: denna vers har en stark bärkraft, eller, för att begagna kulissjargonen, den »passerar rampen», en oumbärlig egenskap på scenen, men en egenskap som endast få poeter besitta.

Rostand har gjort sitt inträde i litteraturen genom vidöppna portar och med högburet hufvud. Man hade knappt någonsin sett hans namn i de små revyerna eller i den litterära dagspressen: han ville debutera med verkliga arbeten. Han är en karakter på samma gång som en stor talang. Det förefaller som om han tecknade