Sida 608
Ett besök i Münchens glyptotek. Konsthistoriska silhuetter af August Hahr. Med 22 bilder
556 AUGUST HAHR.
ILIONEUS».
Niobes barn för hennes öfvermod mot deras moder Leto. De i Florens befintliga Niobiderna utgöra en ej fulltalig andra rangens kopia. Den består af 11 figurer, som 1583 upptäcktes i Rom och 1775 kommo till Florens. I flera europeiska museer har man i senare tid uppdagat niobider, ehuru dessa stamma från andra grupper. Så finnes t. ex. af en utsträckt, döende niobid i florentinergruppen i München en förträfflig replik. Ynglingen ligger på rygg å den öfver marken utbredda manteln. Hufvudet har fallit bakåt. Med högra handen söker han skydda detsamma, liksom ännu fruktande en fara. Med den vänstra skyler han såret å bröstet. Musklerna slappas. Sakta, lätt, utan kamp, utan ångest sy-• nes han sjunka i dödssömnen. En falsk niobid är däremot Ilionens, hvars öde vi förut omtalat. Statyen eller rättare torson, emedan hufvud och armar äro afslagna, har fått sitt namn, däraf att man
trott den föreställa Ilioneus, Niobes yngste son, som genom sina böner var nära att beveka Apollo. Ynglingen har fallit på knä och sträcker, böjande kroppen åt vänster, sina armar uppåt, åt höger,— om bönfallande eller värjande sig för en ofvanfrån hotande fara, det lämna vi därhän. Att figuren ej är en niobid, framgår af dess fullkomliga nakenhet (den döende niobiden har manteln under sig) samt basens beskaffenhet, som saknar allt angifvande af terrängen. Men huru själfullt är ej detta stympade verk! Vibrerande rörelse ligger i den böjliga kroppens alla muskler och leder; den nästan darrar af lif.
I »Niobidensaal» står äfven den praxi-teliska Afrodite. Med Praxiteles når epoken sin höjdpunkt. Af antikens konstnärer står han måhända den moderna tiden närmast. Praxiteles gaf oss människor, ej gudar, men dock mänskliga ideal. Han är de besjälade formernas mästare, en ynglingaskönhetens och kvinnofägringens benådade tolk. Inför hans verk —- vi äga lyckligtvis i Hermes i Olympia ett ovärderligt original — förstummas talet om antikens marmorkyla. Det ligger i deras anletsdrag något drömmande, inåt-vändt, något haltuttaladt aningsrikt. Cicero visste intet skönare än ett praxite-liskt hufvud. Som en afspegling af en evig skönhetsvärld tyckes forntiden hafva fattat Praxiteles' konst, då den berättade, att Afrodite själf skulle uppenbarat sig för- konstnären, och att han fått afbilda gudinnan i hennes odödliga ungdomsfägring. Afrodite i Knidos var äfven hans högsta triumf. För samtiden hade statyen lika stor betydelse som den olympiske Zeus för Fidias' epok. Under den framfarna tiden hade konsten föga befattat sig med den nakna kvinnliga kroppen. Först genom Praxiteles blef den ett idéelt ämne och en af plastikens främsta uppgifter. För att konst-
Källa: Project Runeberg ·
