Ord och Bild: 1898

FREDRIKA BREMER.

45 i

underkastelse under hans högre vishet, och i bägge fallen är hon en äkta kvinna af det ädlaste slaget, som alltid står på egen grund och botten, som aldrig vill såra och som älskar att lära, som vill lefva, d. v. s. omfatta allt. Hon äger ett behof af att beundra, att tillägna sig •—■ att aldrig tro på annat än det hon själf vill tro, och hon har en stor njutning af att bekänna.

Böklin, den intressantaste företeelsen i hennes utvecklingshistoria, till hvilken jag återkommer, rektorn i Kristianstad, som sedan blir kyrkoherde, som träffar Fredrika Bremer blott några få gånger och hvarje gång endast några korta veckor under ett långt lif, och med hvilken hon i alla fall underhåller en lifslång brefväxling — honom visar hon ett fullkomligt lärjunga-sinne, som ibland tyckes vara nästan slafviskt undergifvet. När hon sedan med oväntad hastighet blef den stora Fredrika Bremer och han —- den skolade skol-magistern och för öfrigt den verkligt lärde och själftänkande filosofen — icke ger vika en tum i deras diskussioner, då tar hon fortfarande emot hans något gammalmodiga teologi med samma barnsligt ödmjuka tacksamhet, men det är ändå evigt samma obetvingliga natur hos henne — hon är till ytterlighet impressionabel och dock i all ödmjukhet alltid oppositionel, hon är lika förtjust i hans lärdomar som förr, lika ifrig att ännu utbyta bref med honom, äfven sedan hon sett alla möjliga teologiska storheter, både Martensen och Vinet, hört påfven och klostrens slagfärdigaste prelater — hon är alltid lika trogen men också alltid lika omöjlig att omvända från det, som är hennes eget själfforvärfvade, personliga innehåll.

Hvilket är då detta själfforvärfvade, personliga innehåll? Det är en stark tro på det individuela, på samvetets rättighet och okränkbarhet — den gjorde henne t. ex. i motsats mot Böklin till

P. J. BOKI.IN. SEPIAMALNING AF FREDRIKA BREMER.

vän af frikyrkorna, och den ligger äfven under förkunnelsen af hennes »nya sanning», att kvinnligheten har en förmåga och en kraft att blifva något annat än den är — ehuru ingen då för tiden ville erkänna denna kvinnlighetens förmåga och dess kraft.

Ljuder det icke som ett nödrop, när Fredrika Bremer till miss Frances Lewin (sedermera fru von Koch) 1831 skrifver: »Vi behöfva en kvinna, sådan som ni är i karakter och bildning. Det är märkvärdigt, huru mycket kvinnokönet här i landet i sann intellektuel bildning står efter mankönet» (II 398). Och hvad är det, som håller det nere? En gång, när hon sitter som sjuksköterska vid Hedda Wrangels sjukbädd 1832, skrifver hon till Böklin om väninnan, och när han icke förstår, hvad hon säger, utbrister hon:

»Du känner och förstår mycket, min bror, ett känner och förstår du dock ej, och det är lifvets djupa fattigdom — denna känsla i själen af att stundligen svälta ihjäl, som uppkommer då lifvets flamma flämtar oroligt omkring i det