Ord och Bild: 1898

452

HELLEN LINDGREN.

besynnerliga, som där förefaller, kan jag icke nu berätta, men jag har själf sofvit i det gula kabinettet, där hvita frun brukar uppenbara sig, och ni kan tro, att det finns många legender om hur hon ser ut, när hon kommer och konverserar som objuden nattgäst.

Och Fredrika Bremers romantiska, ungdomliga ande tyckes ännu vistas i dessa rum, kämpa med deras mörka skuggor och med en tomtebonisses fryntlighet titta fram bakom gardinernas tunga veck. När hon kom tillbaka hit på ålderdomen, Skref hon:

»Hvad jag känner det godt att vara gammal, att hafva barndomens, ungdomens och medelålderns oroliga tider bakom mig, att hafva ett slags plikt och rättighet att blifva stilla, samla mina tankar, ställa om mitt hus och sedan sitta vid elden och spinna.»

Ett bidrag till hennes lifs saga ligger ej blott i dessa trötthetens fridsamma ord, utan också däri, att Fredrika-Bremer-min-net sammanflätats med denna gård, romantiskt allvarsam och dock i hela sin naturomgifning leende vacker, historiskt storslagen och dock barnsligt täckt naturlig. Fredrika Bremer kan aldrig fullt förlika motsatsen mellan den barnsliga ysterheten med lusten att påtaga sig en härskareroll jämte det grubblande sinnet. Det ligger någonting i denna Fredrika Bremers lyckönskan till sig själf att vara gammal, som är värdt att psykologiskt taga reda på. Orsaken skall jag strax försöka att förklara.

Måhända har ni någon gång märkt ett andesamtal, liksom en hemlig dialog, förd af en manlig och en kvinnlig stämma, under det ni samtidigt hört samma man och kvinna resonera om något helt annat, vare sig de likgiltigaste eller de allvarsammaste ämnen? Ni har tyckt er höra den manliga rösten börja ungefär så: »Låt oss icke förifra oss, man kan uppställa vårt lilla diskussionsämne som en

fråga, det är ett intressant problem.» Den kvinnliga rösten infaller då som oftast: »Ett problem! Jag vill lefva det.» Den trötta manliga rösten tyckes härvid svara: »Var så god, jag hindrar dig icke», hvarpå den kvinnliga rösten genmäler: »Alltid säger du: lef så mycket du vill.» Nu fortsätter mannen: »Kan du aldrig bli trött på att lefva?» Men då tyckes den kvinnliga rösten nästan alltid tala ungefär så: »Nej, aldrig. Trött på att lefva? Förstår du då icke, att det för det första finns något kvicksilfveraktigt i min natur, som behöfver omväxling, behöfver taga parti, kanske också växla parti? Hur litet har jag för öfrigt icke lefvat mot dig och andra män! Men dessutom skulle det icke hjälpa det ringaste, hur mycket eller hur litet jag lefvat. Jag skulle alltid vilja lefva mera. Och för det tredje — jag har alltid rätt, därför att jag känner, att jag har rätt. I edra högtidliga manliga tvister tyckes det ju ofta nog gälla lif och död, åtminstone ser det ut så, när ni gräla, men alltid afdömes tvisten på ett eller annat sätt, hvarvid den ena parten alltid till slut erkänner sig ha orätt. Han blir kanske öfverbevisad genom ett s. k. logiskt resonemang eller han försonar sig kanske efter en duell, han ger sig i alla fall, men jag», säger den kvinnliga rösten,» jag har alltid rätt, och det är för öfrigt ganska märkvärdigt.»

Den kvinnliga rösten har verkligen rätt, subjektivt taget, och denna kvinnliga röst är Fredrika Bremers. I sitt sätt att resonera är hon ingalunda i ordets dåliga bemärkelse kvinnlig. Man skulle snarare vilja säga, att hon är manlig, ty hon kan ha logikens skarpaste vapen i sin arsenal. Men hon har den äkta kvinnliga blandningen af undfallenhet och okuf-lighet, af tolerans och rätthafveri. Hon kan ofta gifva sin andlige lärare Böklin orätt, men det sker alltid ödmjukt; ger hon honom åter rätt, sker det med glad