Sida 572
Septemberdagar i Visby. Stämningar och intryck af John Kruse. Med 12 bilder af Robert Haglund
524
JOHN KRUSE.
GAMMALT HUS VID S:T HANSGATAN.
— nästan alla, liksom det för en del år sedan utanför östra ringmuren anlagda folkskolehuset, smyckade med trappgaflar, som dock sällan äro i riktig gammal Visby-stil. Den mest betydande af dessa nybyggnader är apoteket, en rätt solid byggnad med ett litet kraftigt, öm ock väl tungt, rundt hängtorn öfver ingången men med en trappgafvel, som, i stället för att springa upp hög och spänstig som på de gamla husen, är helt och hållet horizontal, anlagd på bredden, låg och tryckt. Det gamla ärevördiga apoteket står fortfarande kvar, grått och svart, tyngdt af sekler men ännu lyftande i höjden sin så ovanligt höga och smala trappgafvel; det får lyckligtvis fortfarande följa sina traditioner, i det laboratoriet där är inredt.
Stadshotellet är fortfarande inrymdt i det grofva gamla trappgafvelhuset vid Strandgatan, men det har fått nya hotellbyggnader bredvid sig, så att en lång fasad af icke mindre än 4 hus mot gatan, alla hörande under samma ägare, nu bildar stadshotellet. Den förnämsta af dessa nykomlingar är en hotellbyggnad af banal modern hållning med många balkonger utåt; inredningen är »charmant, på min ära charmant» med de präktigaste engelska sängar, eleganta och
smakfulla ljusa möbler och elektriskt ljus; en liten vacker terrass-anläggning med blommande växter och springvatten förhöjer för den resande behaget af detta nya hotell, som är reserveradt uteslutande för turister, medan probenreutrarne få bo i det gamla trappgafvelhuset.
Detta är allt det nya. Men man märker det knappt. Visby är gudskelof sig alltjämt förtjusande likt. Det är den gamla, gamla staden, där tidens ur tycks ha dämpat sitt rastlösa pickande till det melodiska ljudet af böljan, som dör mot stranden. Hvad bryr man sig här om kosmopolitisk hotell-lyx och det elektriska ljusets månsken! Det är det riktiga gamla himlamånskenet man vill njuta af, och i stället för ett elegant hotellrum, som kan fås öfverallt, längtar man till en liten vindskupa med några stolar, ett rankigt bord och en liggsoffa, men med en gudomlig vidtfamnande utsikt öfver det oändliga hafvet. En liten stund, det får jag till min blygsel bekänna, tvekade jag i valet mellan hotellrummet och en på nyssnämda sätt beskaffad vindskupa, men det dröjde ej länge, förrän min »gamla människa» segrade, utsikten triumferade öfver den engelska sängen, och jag drog med pick och pack till min träkåk uppe vid Vådklockgatan, en smal och lustig gata, som slingrar sig fram uppe på själfva kanten af en klint, erbjudande bakom sitt höga, skyddande bröstvärn af sten en-serie öfverraskande, fängslande vyer öfver stad och haf och till sist stupande ned i en trång, brant gång. Från Vådklockgatan kommer man genom den smala, branta Trappgränd på ett par ögonblick ned till fru »Jåhans-sons» matservering vid S:t Hansgatan, där man ofta träffar resande gotländska landtbor och för öfrigt omhuldas på bästa sätt af den duktiga och pratsamma Mathilda, som med aldrig svikande gladt humör och godt hjärta sköter om både
Källa: Project Runeberg ·
