Ord och Bild: 1898

124

GUSTAF AF GEIJERSTAM.

Tillad mig derfor at tømme mit glas for det vordende, för det kommende.

Det er en lördags aften at vi her ere forsamlet.

Efter den kommer hviledagen — festdagen — helligdagen — hvad man vil.

Jeg for mit vedkommende skal være tilfreds med udbyttet .af min livs-uges arbejde, hvis dette arbejde kan tjene til at berede stemning for den dag i morgon.

Men forst og fremst skal jeg være til freds, om det kan hjælpe til at hærde ånderne i den arbejdsuge, som ufejlbar kommer bagefter.

Hermed min tak.

Aldrig hvarken förr eller senare vet jag mig hafva mottagit ett sådant intryck af ett tal. Som om Henrik Ibsen i några få korta ord velat sammanfatta innebörden af hela sitt lifs sträfvan, sä hade han talat, och det låg en uppmaning till kamp i hans ord. Jag stod på sidan om talaren, och min ungdomliga hänförelse var så stark, att jag ej vågade gå fram, emedan jag var rädd, att jag skulle säga något, och jag fruktade att ej kunna behärska min röst. Midt bland svärmen af herrar och damer, som klin-

gade med diktaren, ser jag då plötsligt hans ansikte midt emot mig, och genom en rörelse i trängseln kommo vi midt emot hvarandra. Ibsen såg mig in i ögonen och sade tyst, medan hans glas vidrörde mitt:

»Tror ni också detta?»

Jag vet icke, hvad jag svarade. Men jag har aldrig glömt detta ögonblick. Och i dessa dagar, när hela världen enas om att sända Henrik Ibsen sin tack, synes mig detta lilla drag vara värdt att minnas. Det visar oss en stor man, omgifven af hyllning, vetande sig själf stå på tinnarna. Men denne man glömmer aldrig, att bravoropen äro bravorop och skenet är sken. Midt i lefveropen, som skalla kring hans namn, söker han ett sympatiskt och förstående öga, som ser in i hans eget.

Det är också i tanken på detta tredje rike, »hvilket skall grundläggas på kunskapens träd och korsets träd i förening», som jag ber att få förena min röst med den omätliga tacksamhet, som nu enas kring siaren.