Ord och Bild: 1898

462

HELLEN LINDGREN.

ESAIAS TEGNÉR. TECKNING AF FREDRIKA BREMER.

påpekats som ett af hennes väsentliga karaktersmärken. Hon hade icke blott en alltid het intellektuel problemlust för hvarje ny fråga, utan för att tillfredsställa denna kände hon ett evigt vaket intresse för hvarje ny, fängslande person, som uppenbarade sig för henne, och hur skulle nu denna sällskapsglädje, som var lika stor hos dessa bägge, låta förena sig med en samvaro på tu man hand? En dylik ideal fäktarposition har behof af mer än en enda man eller en enda kvinna bredvid sig. Han och hon hade i detta afseende samma smak för ett tankens vaga-bondlif, han bland böckerna, hon bland människorna. Stolta lynnen och andliga kraftnaturer bägge, ingendera böjd för att låta sig bortskymmas af den andra. Då kan man lätt gissa, hvad följden blir. Med allt erkännande således åt den förmodligen riktiga anmärkningen om Fredrika Bremers fåfänga som ena drifljä-dern till hennes uppmaningar till honom

att komma till Stockholm, fanns det ej också en annan, mera kvinnlig och mera kvinnligt själfmedveten än fafängan att se honom hyllad? Var hon en förälskad kvinna och hade hon sett hans föregående tröghet att förminska afståndet dem emellan, var det icke också ett slags prof, hvarpå hon ville ställa honom, nämligen om hans kärlek till henne var större än hans studieglädje, än sällskapandet med böcker och tillfredsställelsen att vara auktoritet i en landsortsstad, där han kände sig hemma och öfverlägsen? Och var det ej till en del missräkningen öfver att profvet slog illa ut, som föranledde Fredrika Bremer till den afvisande hållning mot honom hon sedermera antog, och till den misstro hon sedermera visar för äktenskapet?

Har man något mera genomgående intresserat sig för biografiskt studium, skall man finna både hos begåfvade kvinnor och begåfvade män en liknande rädsla, när det viktiga ögonblick kommer, som skall förena två människoöden. Den har sin grund i en tillbakadragenhet för den allvarsamma konflikt, den verklighetens pröfvande motsats, som betecknas med orden: ett förbund för lifvet mellan två så olika naturer som den manliga och den kvinnliga.

Fredrika Bremer hade alltid älskat ett lif så fritt meddelsamt som gärna var möjligt, och allt, som var en hämsko på hennes andliga behof af församlingsgemenskap med stora andar, hade alltid grämt henne som en af världens värsta inskränkningar. Nu utbildade hon denna frihetskänsla till en teori om äktenskapet, hvilket hon ofta beskrifver som en frihetsförlust, ett hemskt något af okända och förskräckande möjligheter. Här finna vi då afvigsidan af hennes behof af harmoni, af för mycket teori: rädslan för lifvet och för verklighetens nödvändiga brottningskamp med konflikter.