Ord och Bild: 1898

FREDRIKA BREMER.

45 i

vara alltför starkt, men det står här som kontrast till den andra sidan af saken, ty äfven nutidsläsaren börjar drömma och och tro. Han erfar en känsla af andakt inför själfforglömmelsen gent emot det evigt stora. Här och där, säger han sig, kanske det alltså ännu existerar människor, hvilka bilda en hemlig krets, som sysselsätta sig med något annat än spörsmålen: Hvad skola vi äta och dricka och kläda oss med ? Alltså kunde man kanske ännu i dag förflyttas i en högre luft än hvardagslifvets och på allvar öfverskåda lifvet som ett de sju rättfärdigas hemvist, för hvilkas skull Sodom slipper att förgås; ännu i dag vore det ej omöjligt, att en kyrka, som vore ett de heligas samfund midt i det moderna Babylon eller åtminstone ett de menlösas, ett de för världsliga intressen ointresserades samfund, verkade i det tysta med frimurarord utan samfundsorganisation, med samfundsanda utan partilösen. Det är nästan en tröst i att ha mottagit detta intryck på sidan om de vanliga och alldagliga, och denna lifsfläkt af hopp och tro tyckes komma hart när från en högre mänsklig värld. Dessa hjärteutgjutelser både förvåna, imponera och väcka nya känslor till lif. Efter vinterns isiga vindar har ni kanske märkt, att också vårfläktarna både förvåna, imponera och väcka nya känslor, fast ni måhända ej tror på dem annat än som på en kort årstids ljufhet.

Och nu till dessa bägges personliga förhållanden, hvilka likasom bilda en kom-mentarie till Fredrika Bremers karakter och som kanske skola bestyrka, hvad här ofvan sagts om hennes lynnesegendomlighet. Fredrika Bremer blir obenägen för äktenskapet, och det var hennes idealt harmoniska anläggning som kanske gjorde henne obenägen därför. Härtill kom en annan afrådare, det universela hos henne — intresset för alla. — Enligt den allmänt gängse åsikten är det ju all-

mängiltig lag, att »när den rätte kommer, alla flickgriller få fara», men måhända finns det en och annan prinsessa, som sätter sig själf på glasberget och förblifver där.

»Det var ju då», säger biografiens författarinna, »när hjärtat hos dem båda fullt uppvägde intelligensen, rätt naturligt, att förhållandet och tankeutbytet skulle antaga en halft erotisk karakter. »

Med en viss reservation mot påståendet att för ett halft erotiskt förhållande behöfdes, att hjärtat fullt uppvägde intelligensen, må följande ord anföras, som ytterligare klargöra situationen:

»Att både Böklin och hon varit djupare berörda af sitt ömsesidiga förhållande, än som kan förklaras af en vanlig vänskapsförbindelse, det framskymtar på mer än ett ställe i brefväxlingen» (I, 176).

Hvad var då orsaken till Fredrika Bremers vägran att knyta äktenskapsbandet? Orsakerna voro många, och det visar sig bland annat, att Fredrika Bremer gång på gång uppfordrar Böklin att ej nedgräfva sitt pund i Kristianstad, och biografen uppgifver, naturligtvis med stöd af hennes afslag, ett skäl härtill, som hennes mångåriga vän troligen ej nedskrifvit utan en viss tvekan men i känslan af sin plikt som sanningskär biograf. När Fredrika Bremer förelade honom detta villkor att ej nedgräfva sig på landet, vågar hennes vän följande förklaring:

»Till en viss grad var nog detta villkor ett utslag af den fåfänga, som från barndomen blifvit inplantad hos Fredrika och som hon ej hade lätt att frigöra sig ifrån. Ännu mera vittnar det dock om hennes beundran för sin vän, hennes tro på hans förmåga och hennes öfvertygelse, att han skulle blifva något stort.»

Men det var knappast hvarken det ena eller det andra som fällde utslaget. Första anledningen till hennes obenägenhet för ett ja var enligt min mening rent af en motvilja mot äktenskapet, som blir förklarlig genom den motvilja för konflikter af rent personlig natur, som förut