Ord och Bild: 1898

460

HELLEN LINDGREN.

på upptäcktsresor efter andliga fynd och som alltid gör henne njutningsrikt delaktig af de nya vännernas andliga skatter, förbinder sig just med den tro på guldets förhandenvaro och på harmonien, som var hennes käraste tanke och gör henne så afundsvärd.

Men Böklin var nu en gång guld-makaren, den som afskilde slagget från guldet. Att skapelsen har en andemening, det tror hon sig bestämdt veta; o, att hon blott kunde tyda den! Hennes något naiva beundran för Böklin har också sin första grund däri, att han verkligen ger henne svar på alla frågor. Han tror just som hon: hvad kan tviflet annat vara än blott ett öfvergångsstadium, antingen en andens frestelse att /ørtvifla, eller en andens pröfning, ett dess mandomsprof att kämpa sig fram, vinna ljus öfver skuggorna, öfver skuggorna, som naturligtvis måste fly för ljuset.

Hos Fredrika Bremer och hennes manlige rådgifvare framträder här ett af mänsklighetens äktaste barndomsdrag, dess segerrika förtröstan på förhand, som tror utan att se, som vet så visst, att det förlofvade landet ligger bortom ökenvandringens möda och tvifvelsjukans hägringar. Hvad henne vidkommer kunde man frestas att med användande af hennes bibliska terminologi säga, att det är som om Gud Fader själf, liksom i gamla dagar, i vissa högtidsstunder tagit henne med sig upp på förklaringsberget och visat henne, att mänsklighetens Kanaan ligger vid synranden — men ack, hur otydligt! Som bevis härför kunna åberopas både »Syskonlif» och »Hertha», bägge ideala framtidsdrömmar.

Innerst tror hon därför ej på några olösliga konflikter. All ofrid måste besegras. Med en nästan tröttsam ihärdighet återkommer hon under ungdomsbekantskapen med Böklin till frågan om djursjälen. Hvad menas med denna? Hur

kan det förlikas med skapelsens plan af rättvisa, att djuret får träla och att det får misshandlas utan förmåga af motstånd. Och därtill det allra värsta: dess belöning för utståndna mödor blir ingen, om det icke har att vänta någon uppståndelse i ett annat lif. Hon kände sig på en gång olycklig och förvånad däröfver, att hon ej kan finna ett svar, och är frestad att misströsta om en lösning för problemet. Skulle det verkligen i skapelsen ej finnas en harmonia prestabilitar Nej, vik hädan, satanas! Och ännu på ålderdomen släpper hon ej samma tanke, ty hon talar om »min djupa sympatis fordringar på alla lidande väsens (äfven naturväsens) slutliga förklaring och lycksalighet».

Kanske man stundom, ej utan rätt, är böjd att dra på munnen, när man läser de långa, mycket långa bref, som växlas mellan Fredrika och Böklin i dessa och andra mycket hemlighetsfulla frågor, och där han förklarar allt enligt Hegels filosofi så utomordentligt tydligt och klart, att Fredrika Bremer efter hvarje bref blir så glad öfver det nya ljus, hon erhållit, fast hon efter en eller annan vecka med något fördunstad glädje kommer med nya besvärliga invändningar. Så intelligenta som dessa bägge korrespondenter äro, kan man njuta att följa deras meningsutbyte, äfven om man skulle ofta nog ställa sig skeptisk angående deras världsförklaring.

Det finns ett annat ännu starkare intryck, som denna brefväxling på den moderne läsaren efterlämnar, ett till hälften mystiskt. Han tycker sig nämligen skåda in i en barndomsvärld af oskuldsfull tro och oskuldsfullt tvifvel, och den är också en forntidsvärld, snarare dröm än verklighet. Någon gång blir man helt tviflande: Är icke detta understuckna dokument? Hafva verkligen begåfvade människor, stående så nära vår tid, kunnat befatta sig med sådant? Uttrycket kan