Ord och Bild: 1898

FREDRIKA BREMER.

45 i

det Sverige, men i utlandet profvade icke blott båtens hållfasthet utan också mastens styrka och rodrets kraft. Hon sammanträffade här med slagfärdiga och i den spirituela konversationens eld luttrade celebriteter, hvilka ägde filosofiskt skarpslipade svar på »allt mellan himmel och jord», och dessa mästare i de tveeggade klyftigheternas strider, hvilka de sedan länge diskuterat, funno henne ej motsvara måttet, ej sådan de väntat, ty de hade vant sig att betrakta henne som en ori-ginel kvinna, som rent af gett sitt bidrag till mänsklighetens historia och framkommit med ett nytt uppslag däri, och nu funno de henne alltför obetydlig. George Eliots omdöme om Fredrika Bremer kunde fritt öfversättas så, att hon ej var fullt ladylike, i meningen af andlig hållning.

•Man misstog sig därför, att man fäste sig vid den anspråkslösa omklädnaden hos denna kvinna, full af nordisk entusiasm. Hade den framträdt som fransk entusiasm med stora gester och ord, skulle paradoxerna troligen ha funnit jordmån eller den subjektiva ensidigheten ha slagit igenom. Anglosachserna — våra närmaste stamfränder — ha ännu i dag knappast förstått, att nordbon talar ut sitt innersta, utan att som de skämmas därför, men att han ej bryr sig om att som fransmannen pryda sitt hjärtas tankar med öfverdrifter eller antiteser. * *

När man skall göra ett kort utdrag, är dock allt, som i denna biografi berättas om hennes böcker och hennes förhållande till andra människor, i intresse underord-nadt det, som förtäljes om hennes lifs-långa brefväxling med Böklin. Här föreligger ett af dessa vänskapsförhållanden, som äro ett mellanting mellan platoniska kärleksförhållanden och vänskapserotik, och man finner här, att en hel fas af

århundradets historia mellan man och kvinna får sin belysning.

Belysning — må vara, men dock är det något gåtlikt öfver det hela.

Fredrika Bremer kände ofta den nyckfulla tröttheten hos en kvinna, som föraktfullt betraktade hvad hon själf vunnit. Ibland tror man ej alltid på hennes förakt för hennes egen ära, men ofta tror man därpå, och i många fall ser man, att hon ej är nöjd, därför att hon ej kan förstå eller finna sig däri, att hon blott är individ, att hon ej kan fä vara med om allt. Säkert är, att hon ej blir lycklig af denna ära, som dock tyckes vara stor nog för att tillfredsställa. Hon talar ibland om romanförfattarskapet som något nedsättande, hon vill ej vara med på att blott fördrifva »gäspsjukan». Hon hade också, säger hon, »en hare i hjärtgropen». Det var emot ett deltagande med mänskligheten i stort sedt och på ett intensivare sätt hon alltid trådde. Hur allvarsamt hon själf vill vara praktiskt och stort själfförsakande, äfven sedan hon är omgifven af ryktets bullersamhet, skall man kanske ha svårt att tro. Hon vill på fullt allvar en tid bli sjuksköterska. De kommentarier pressen skall bestå, de orsaker, den skall uppfinna, är hvad som oändligt plågar henne, och så får den planen förfalla. Men »haren i hjärtgropen» stannar kvar — detta är hennes-intellektuela tvifvel, hennes sökande efter en fast ståndpunkt, som i brefväxlingen med Böklin klarast ger sig tillkänna. Hon är nöjd och lycklig, när hon finner hans stöd. Hvilka uttryck af denna förnöjsamhet! Man skulle tro, han vore Moses' staf, som frambringar vatten ur klippan! Här ser man henne som en ödmjuk sanningens lycksökerska, en guld-gräfverska, som blott visste ett, att guldet fanns, och att den, som sökte bäst, han fann mest. Den oro, som alltjämt bringar henne i nya förhållanden och ut