Ord och Bild: 1898

STOCKHOLMSBILDER FRÅN

schabrak. I den rikt dekorerade porten ha begrafningsgästerna samlat sig, färdiga att i procession intåga i templet. Herrarna synas i allmänhet ha åtlydt den i tidens begrafningsbjudningar öfliga anmaningen: »Begäres tienstligen med långh Kappa Acten bijwijsta», och att döma af visaren på tornuret har man samlats precis ett, enär »tekn gifves med klockorne» och utan tvifvel ha gästerna hvar i sin stad emottagit den också i begrafningsbjudningen vanliga försäkran, att »sterbhuset utlofvar sig uti slijke eller fast behageligare tillfällen med all tacksamhet wilia ihogkomma, bemöta och wedergöra».

KARL Xlirs DAGAR. 179

af hans landsman Johannes van der Aveelen, som förde det stora Suecia-verket till slut.

Detta verk, liksom den stora slottsbyggnaden och många andra kulturela företag, förde ett tynande lif under de stora krigens dagar. Så länge Dahlberg lefde, kämpade han tappert för sitt storverks framåtskridande, och det är rörande att läsa, huru han i sina bref till Aveelen försäkrar denne, att han nog skall få betalning för sitt arbete, men med Dahlbergs död 1703 förlorade verket sin egentlige tillskyndare. Den stackars gravören supplikerar upprepade gånger att utfå den lön, som blifvit honom lof-

VIII MARIA KYRKOPORT.

Kyrkan äger ännu Tessins vackra torn, som förstördes af elden 1759, och norra fasad, som ännu i våra dagar finnes kvar. Alléen går snedt öfver kyrkogården fram till det hus, där Bellman 50 år senare skulle födas och ännu längre fram gifva sitt namn åt den dåvarande Björngårds-brunnsgatan. Få andra sidan kyrkogården synes öfversten van der Noots palats, ett af de få arkitektoniska minnen från vår storhetstid, som ännu i senaste tid skonats från förgängelse.

Här uppe i backarna-på söder hade vår vän Willem Swidde nog ofta vandrat, ty just i detta van der Nootska palats hade den holländsk-reformerta kyrkan, till hvilken Swidde hörde, sin gudstjänst. Willem Swidde dog samma år som Karl XI, och hans verksamhet fortsattes

vad, och klagar att han »drages med torftighet och råkat i skuld och förlägenhet med hustru och barn på främmande ort». Sina sista år skall han enligt berättelsen ha lefvat på sina föreläsningar i just denna holländska kyrka vid St. Paulsgatan och på hustruns förtjänst af att spola silke. Han dog den 18 maj 1727.

Men Suecia-verket hade han dock fört till dess slut, och därför kan hans namn, likasom förgångaren Swiddes, med tacksamhet minnas jämte gref Erik Dahlbergs.

»Suecia antiqua et hodierna» — det forna och nuvarande Sverige — är icke blott vårt äldsta och ännu i dag förnämsta praktverk. Det är äfven ett af de stoltaste monumenten af den svenska äran, den svenska fosterlandskärleken, ett monument evigare till och med än de