Sida 169
Giorgione och Turner. Af John Ruskin. Öfversättning af Frigga Carlberg. Med 10 bilder
GIORGIONE OCH TURNER.
153
Ar detta summan af ert arbete på jorden — ett näste, där nattugglan klagar för bäcken, och ett skelett af förfallna hvalfbågar, som skymtar fram öfver dimmans bleka kanter?
Liksom Giorgione såg endast människornas styrka, så såg Turner endast deras ömklighet. Människorna voro ovärdiga och flyktiga, deras arbete föraktligt eller förgängligt. I venetianarens ögon
berodde all skönhet pä människans närvaro och stolthet, i Turners på den ensamhet han hade lämnat och den förödmjukelse han lidit.
Sålunda utstakades hans verks öde. Han måste bli en målare af naturens makt, ingen skönhet fanns utom hos henne. Han måste också måla arbetet och sorgen och människors förgänglighet — detta var den stora sanning, hvars apostel han var.
Deras arbete, deras sorg och deras död. Märk dessa tre. Arbete på haf och land, i stad och skog, vid städ och ugn, roder och plog. Ingen idyllisk veklighet eller klassisk stolthet skall stå mellan honom och världens sorg, ännu mindre mellan honom och hans lands sträfvan — blinda, pinade, outtröttliga, underbara England!
Äfven deras sorg, förstörelsen af allt
deras ärofulla arbete, förgängligheten af deras tankar och deras ära, hägringen af glädje, Fallacy of Hope *, ogräs som samlats på tempeltrappan, vågornas fångst på den öfvergifna stranden, modern som gråter öfver sina barn, förtviflad öfver sin förstfödde, död på stadens gator, förtviflad öfver sina sista söner, slaktade bland fältets kreatur.
* En målning af Turner.
Källa: Project Runeberg ·
