Ord och Bild: 1898

i58

JOHN" RUSKIN.

Och deras död. Äter den gamla grekiska frågan, ännu obesvarad. Den oöfvervinneliga spökbilden, som i skymningen ännu irrar mellan skogens stammar eller höjer sig ur hafssanden — en hvit, underlig Afrodite — sträckande sina grå klufna vingar bland molnen och förvandlande solnedgångens ljus till blod. Detta måste han se och i en mera afskräckande form än någonsin Salvator eller Dürer såg det. Förstörelsen af ett brottsligt land innebär icke ruin för alla länder och behöfver icke förorsaka allmän förskräckelse rörande lagarna för universum. Icke heller kunde den stilla husliga glädjen och sorgen i en liten tysk församling bringa frågan i hela hennes vidd eller i någon olöslig skepnad inför Dürers uppfattning. Men det engelska dödssättet •— den europeiska döden i nittonde århundradet — var af annat slag och annan makt, tusenfaldt förskräckligare i sitt blott fysiska grepp, oberäkneligt förskräckligare i sin hemlighetsfullhet och skam.

Hvad voro väl röfvarens tillfälliga skott eller ströftågen af härjande tiral-jörshopar, jämförda med yxans, svärdets och hungerns arbete under denne mans ungdom på den kristna jordens alla kullar och slätter från Moskva till Gibraltar? Turner var aderton är, när Napoleon slog ned på Arcola. Se på Europas karta och räkna blodfläckarna på henne mellan Arcola och Waterloo!

Men det var icke endast dessa blodfläckar på Alpernas snö och Lombardiska slättens blommor, engelska dödssättet stod äfven för hans blickar. Ingen passande, stilla, tröstfull död, icke att gå till hvila som de åldriga borgarne i Nürnberg. Inga stilla processioner till kyrkogårdarna ute bland fälten, sköldemärket djupt inristadt i minnestaflan och lärkan sjungande från skyn, utan lif, ut-trampade i gatans dy, krossade till stoft

under hjulens rassel, kastade hoptals i den tjutande vintervinden längs femhundra mil klippbunden strand, eller, värst af allt, ruttnande ned i glömda grafvar under år af okunnigt tålamod och fåfängt sökande efter hjälp hos människor, efter hopp i Gud, svag, slö längtan, såsom moderlösa barn döende af hunger, kufvade kungariken af fångna tankar, svaga frossattacker af blek, häpen förtviflan.

Detta var synen som mötte de unga ögonen, fältropet, som ljöd i ynglingen Turners hjärta.

Så tränad för sitt lifs arbete, satt gossen ändtligen ensam bland sina vackra engelska kullar och började att med varsam omsorg teckna klippor och fält, sipprande bäckar och himlens mjuka, hvita moln.

Claude och Cuyp hade målat solens sken, Turner ensam solens färg. Märk detta. Dessa lätt uppfattade effekter af aftonljuset frambringas af de mildt varma eller gula solstrålarna genom dimma. De äro låga i ton och förändra föremålens färg. De kunna efterhärmas af personer, som hafva litet eller intet färgsinne, om taflans ton hålles låg och i sann harmoni samt ljusreflexerna varma. Men de kunna aldrig målas af stora kolorister. Verkan -af blått och rödt ersatt af gult och grått skulle aldrig falla en kolorist in att försöka, utan ett alldeles särskildt motiv. Man kunde lika gärna be en musiker komponera med endast tre toner som Tizian att måla utan blått och purpur. . .

Turner hade i sin egenskap af landskapsmålare att framställa solskenet på ett eller annat sätt. Han gick ordentligt igenom det dämpade gula ackordet och målade månget långt år Cuyps favoriteffekt »Sol höjande sig genom dimma». Men detta var honom icke nog.