Ord och Bild: 1898

FREDRIKA BREMER. 45 i

Geijer, och detta icke blott för hans djupsinne utan för den frihet från all människofruktan, som gaf sig uttryck ej endast i hans affall utan i hela hans umgänge, som med allt sitt själfsvåld stämplades af högheten hos en andemänniska, som står frigjord likasom ansikte mot ansikte med tanken på det eviga, med känslan af världens framgångar och omdöme som något oväsentligt. Detta är något, som Fredrika Bremer kan uppskatta och uppfatta. Hennes ord om honom andas en obeskriflig hjärtats förståelse af hans strider, och hon hade likväl ingalunda lätt att ifrån början förlika sig med hans burdusa sätt, hvardagliga fasoner och oansenliga yttre. Särdeles komisk är beskrifningen på, huru gäckad i sina idealistiska och något romantiska föreställningar hon kände sig efter första sammanträffandet.

»Vi höllo på att på bästa vis beneventera vår snälla skolfru från Årsta, då en liten fryntlig man med »magen rundad af fetma» träder in, hälsar, frågar efter fru Bremer, sedan efter Fredrika Bremer och presenterar slutligen sig själf — det var Geijer! Jag föll som från skyarna. Jag hade tänkt mig Geijers gestalt mäktig, stor, -kraftfull som hans tankar och hans språk — jag kunde ej finna mig i den muntre, något vårdslöse mannen med sammanlupna, plirande ögon. Rörd och öfverraskad var jag tillika af hans godhet att komma till mig. Han sade så vänliga ord, han gaf mig ett exemplar af sina nyligen utkomna skaldestycken. Sedan kom en mindre uppbygglig seen. Geijer var blyg och talade afbrutet om de likgiltigaste ämnen i världen. Jag skydde för att komma på den store mannen med viktigare ämnen.»

Men det är tid att lämna dessa silhuetter från hennes vittra bekantskapskrets, som dock endast kunna gifva ett mycket ofullständigt begrepp om vidden af hennes förbindelser och intressen. Vi skola blott ännu meddela bilden af Fredrika Bremers bästa kvinnliga vän grefvinnan Stina Som-merhielm, f. Lewenhaupt, änka efter norske statsministern M. L. Sommerhielm.

STINA SOMMERHIELM, FODD LEWENHAUPT. SEPIA-MÅLNING AF FREDRIKA BREMER.

Ej nog med att Fredrika Bremer på hennes gård Tomb söder om Moss vid en vik af Kristianiafjorden tillbragte måhända sitt lifs lyckligaste dagar; efter grefvinnans frånfälle uttalar hon i ord, som lika mycket hedra henne själf som väninnan, hvad denna varit för henne och som minne skulle blifva för henne, och dessa ord kunna så mycket hellre tjäna till afslutning på en essay öfver Fredrika Bremer, som de innehålla en hängifvenhet och en tacksamhet, hvilkens glöd är äkta kvinnlig, och vittna därom, att den stora författarinnan ej blott vid skrifbordet kunde känna vänskapens och hemlifvets bästa känslor. Om fru Stina säger hon: »Ack, att ha älskat och blifvit älskad åter i fullhet och sanning, att ha druckit sig otörstig en gång af lifsdrycken, ädel och ljuf, skummande af glädjepärlor, det är ett minne, som aldrig dör, det är ett medvetande om lifvet som är en skatt för hjärtat.»

Ord och bild, årg.

3°