Sida 288
Bland krimska tatarer. Två blad ur min dagbok af Anton Stuxberg. Med 7 bilder efter fotografier af författaren
264
att tvätta kläder. Ypperligt fotografimaterial, tänkte jag, skrufvade fort upp mitt stativ och ställde så upp kameran, men innan den enkla operationen var färdig, voro flickorna försvunna. På dålig ryska sökte jag göra för pojkarne begripligt, att jag önskade fotografera dem och att de skulle få pengar därför, men de förstodo icke hvad jag sade, de kunde bara tatariska.
Nåväl! Må gossarne och flickorna gå fria för mina fotografiplåtar, husen kunna då åtminstone icke springa sin väg, de skola icke komma undan! Och så klifver jag rätt upp på ett tak, förföljd af en arg, skällande hund af äkta steppras, och kniper min första bild af husen på sluttningen rätt framför. Lyckan står oftast den djärfve bi, så nu äfven mig. En intelligent tatarpojke om 14 år med angenämt, tilltalande yttre, därtill kunnig i ryska språket, råkar hän-
delsevis i min väg. Honom köper jag som ciceron och tolk för ett 2 5-kopekstycke — betalningen erlagd i förväg. Af honom får jag veta, att sedan ert rysk gentleman för några veckor sedan vandrade omkring här i Derekoj med en fotografikamera i hand, blefvo alla människor, isynnerhet kvinnorna, rent förskräckta för slikt otyg — de ville på inga villkor bli fotograferade och exponerade
för profana blickar! Emellertid lyckades jag med den unge mannens tillhjälp fästa en grupp af sex små gossar pä plåten, naturligtvis mot hederlig betalning — och nu var isen bruten.
En medelålders tatar vandrar förbi, ser och hör hvad frågan gäller. Han tilltalar mig på ryska och gör sig underrättad om hvarifrån jag är, hvar jag bor och hvad jag önskar. Då jag icke gärna kunde förutsätta, att han skulle ha något klart begrepp om Sverige och
tatarpojkar i derekoj.
Källa: Project Runeberg ·
