Sida 493
Fredrika Bremer. Karaktersstudie af Hellen Lindgren. Med 10 bilder
FREDRIKA BREMER.
45 i
dagar, och dystra porträtt af anherrn och anfrun nedblicka med hotande miner från väggarna.
När man kommer till Årsta på ett sådant sommarbesök, erfar man i början en nästan beklämmande känsla, men det ligger dock tillika både poetisk glans och drömmande varm stämning öfver ett sådant, tidens växlingar trotsande och stolt fornminne. Det första intrycket kan vara,
att man fryser i dessa stora salar, där det är så vidunderligt högt i taket, där dörrvredena sitta så högt upp, att man måste sträcka sig efter dem, och allt inom-och utomhus är sä stelt och prudentligt, som om det icke funnes modernt lif med buller och bång till i världen. Men det nästa intrycket blir, att just här är ensamhetens och tystnadens hemfrid bofast, och motsatsen är förtjusande och besynnerlig mellan denna karakter af tyst in-bundenhet och den yppigaste, härligaste
natur, som blomstrar strax i närheten och yfves med ogräsartad, bångstyrig och dock oskyldig frodighet. Solen skiner på den slottslika fasaden, som om den ville säga: »erkänner du min öfvermakt?» så gladt och öfvermodigt, som om den ville gäckas med dess stela prakt. Man känner det som en särskild njutning att slå upp de tunga fönstren på vid gafvel. De svala trappuppgångarna äro som beställda
för en het sommardag och för Fredrikas och hennes systrars trippande barnafötter.
Men å andra sidan är man ej säker på, att man skulle vilja tillbringa vintermånaderna i dessa majestätiska gemak, när snön gör allting enfärgadt utanför och när solen icke skiner så hett; hvem vet, om icke denna kyliga atmosfer af fornåldrighet blef allt för mäktig, och man utbrister ofrivilligt: »hu, hvad det är många vinklar och vrår här.» Ni skall veta, att det spökar på Årsta. Allt det myckna
ÅRSTA.
Källa: Project Runeberg ·
