Ord och Bild: 1898

450

HELLEN LINDGREN.

tänkande att ägna sina sista års tid och arbete hufvudsakligen åt samlandet och ordnandet af det rikhaltiga material, öfver hvilket hon genom en långvarig vänskaps företrädesrätt kunde förfoga. Hon ägde lyckan att, när hennes krafter sveko, i fröken Leijonhufvud finna en medarbeter-ska, hvilken till företaget medförde både ungdomens energi och en framstående stilistisk förmåga, och när döden slöt fru Adlersparres ögon, visste hon, att hennes sista års lifsarbete var lämnadt i goda händer. Det är också med verklig förvåning man finner, huru mycket nytt, värdefullt material som vunnits i och med utdragen ur författarinnans brefväxling, som uppenbarar en del mycket intressanta drag af hennes histoire intime.

Förstår man, hvad uttrycket document humain kan innebära, vet man också, att det är intressant att som här studera ett aktstycke, mångsidigt belysande en snillrik mans eller kvinnas lif och lifsgärning. Man slipper därigenom ifrån en af dessa korta konturteckningar, hvilka blott betona det vackra, det pikanta eller också det mörka och motsägande hos föremålet, ett af dessa porträtt, där förnämsta förtjänsten ligger däri, att tecknaren ordnat materialet pä ett aptitligt sätt, såsom mästerkocken tillagar en rätt, så att man ej vet, om det är fågel eller fisk, och sedan, när man upplyses, hvilketdera det är, med uppriktig beundran måste tillstå: »Hvilken utmärkt kock! Han gjorde det omöjligt att känna igen steken». En biografi göres ofta smaklig på detta sätt, och metoden är synnerligen känd och bepröfvad i Frankrike. Fastän man visserligen därvid kan tala om biografisk konst i meningen af biografisk konstfärdighet, ligger däri blott ett minimum af sanningsvärde.

I motsats häremot finnes det också en annan metod, som går ut på att endast låta fakta tala och vara så sannings-

älskande, att man ej låter minsta skymt af egen uppfattning framskymta. Då har man ju samvetet fredadt för att ha fallit för några det andliga kökets frestelser att tillreda läckra falsarier, men det är fara vardt, att resultatet härvid i stället blir alldeles onjutbart.

Ingendera af dessa ytterligheter finna vi i denna på en gång samvetsgranna sammanställning och fria bearbetning af dokumenten i författarinnans lif. Vi slippa både den starkt kryddade anrättning, hvars smak är ett litet af hvarje, som döljer kostens egen beskaffenhet, och den lika bedrägliga naturtrohet, som ej förstår mer af ett mänskligt lif än att det kan sönderstyckas i en mängd olika perioder med hvar sin krönikeartade almanacka

öfver hvad som händt.

* *

Man kommer ovillkorligen att revidera sina intryck noggrannare än vanligt, när man, såsom den, hvilken skrifver detta, fått tillfälle att under en sommarvistelse på nära håll beskåda Årsta, Fredrika Bremers både barndoms- och ålderdomshem. Tack vare gästfria vänners älskvärdhet fick åskådaren ej mycken tid att samla just många andra intryck därifrån än af en engelsk landtgårds glada lyx, men man finner dock också ett och annat af ålderdomens förnämt vördnadsvärda, buttert förbehållsamma och oåtkomliga prägel, som omhvärfver hvarje plats, som är gammal och har en historia. I den stora salongen står i ett hörn Fredrika Bremers spinnrock, med ännu fastsittande lintott och tråd, pietetsfullt bevarad som en relik, ett kärt och vördadt minne. Man omgifves af det förflutnas aftonstämning, och stället verkar som ett mysterium. Luften är mättad af minnen, ty det man har framför sig är ett gammaldags herresäte från trettioåriga krigets