Ord och Bild: 1898

246

LOUIS DUMUR.

PAUL HERVIEU. Teckning för Ord och bild.

finner i att spika fast på skampålen de litterära monster, hvilka han möter under sina ströftåg på barbariskt område.

Denne författares produktion är lika omväxlande som rik. Som romandiktare har han — i Sixtine, le Fantome, le Pèlerin du silence, les Histoires magi-ques, les Chevaux de Diomède, d'un Pays lointain — genomforskat människosjälens mystiska känslosidor, dess hemliga släkt-skaper, dess dolda böjelser, dess perversa och mest vansinniga begär. Som poet har han skrifvit dessa utsökta prosadikter, som bära titlarne Lilith, Litanies de la Rose, Fleurs de Jadis, Prose s moroses. Som dramatiker har han på Théåtre d'Art låtit uppföra Tliéodat och dessutom publicerat de ospelbara men ytterst intressanta dramerna Histoire tragique de la princesse Phénissa och le Vieux roi — de tillhöra hvad Victor Hugo kallade »le théåtre en liberté». Han är en grundlig kännare af medeltiden och den äldsta kristna tiden; hans bok om le Latifi mystique är ett förträffligt verk och åtnjuter stor auktoritet. Remy de Gourmonts intresse har fäst sig vid större delen af de ämnen, som förmå fängsla en modern, intellektuelt anlagd man. Inom den speciela kast, som byter om namn hvart tionde år, och som den dag i dag just kallar sig »de intellektuela», har denne geniale skriftställare också mycket snart väckt de litterära snobbarnes uppmärksamhet, något som också har inbragt honom en del betydelselösa klubbslag från den »stora pressens» sida.

Remy de Gourmont är en vis man, som roar sig . . .

Bland de romanförfattare, som man kallar »mondäna», har Paul Hervieu hastigt ryckt upp i främsta ledet med två romaner af första rang, böcker af det slag som generation efter generation njuter med gourmandise: Peints par eux-memes och Armature. Bland andra egenskaper iakttog man i dessa böcker en speciel talang för att skarpt och koncist återgifva de scener, som voro mättade med handling, och man sade till sig själf, att det hos-denne romanförfattare fanns ämne till en dramatiker. I själfva verket dröjde han icke heller länge med att stiga upp på scenen och gaf efter hvarandra på Comé-die-française två pjeser, les Tenailles och la Loi de V komme, som bägge hade stor framgång. Det oaktadt sätter jag romanförfattaren Paul Hervieu vida öfver dramatikern. På teatern förflyktigas hälften af hans goda egenskaper; han kan icke längre tillåta sig dessa subtila analyser af känslor, karakterer och miljöer, som äro så väsentliga i hans böcker; han blir lätt torr genom en alltför snabb handling, osann genom allt för många konstgrepp; man har icke längre tillfälle att bevittna de inre drifhju-lens sammansatta spel, följaktligen verka effekterna ofta oförmedladt och karaktererna gåtfulla. I romanen däremot sörjer författaren beundransvärdt väl för att göra oss förtroliga med hela det maskineri, som sätter hans skickligt hopfogade marionetter i rörelse, och det är en njutning att följa arbetet inom alla dessa utsökt afpassade urverk.

Om jag begagnar ordet »marionetter» för att beteckna Paul Hervieus personer, gör jag det icke i kritisk afsikt; men saken är den, att personerna hos Hervieu i själfva verket endast äro accessoarer: hvad som lefver i hans verk, lefver med ett intensivt och starkt lif, det är icke dessa stackars marionetter, det är de trådar som sätta dem i rörelse: känslor, lidelser, fåfänga, sociala konventioner, mondäna intriger, men framför allt penningen, denna universela motor och den mondäna världens kodex, denne fruktansvärde ortopedist. Och dessa trådar själfva låna sitt lif från den hand, som manövrerar dem. Denna hand, det är societeten, allsmäktig genom sin fulländade