Ord och Bild: 1898

DE NYKOMNA I DEN FRANSKA LITTERATUREN.

489.

nu börjat sysselsätta sig med de allvarligaste frågor af praktisk-politisk och socialekonomisk art, och detta med en ifver, i hvilken man gärna skulle vilja se något annat intresse än spelarens. Det offentliga lifvet intresserar honom i dag; i går var det den individuela psykologien och den personliga moralen; hvad skall det blifva i morgon? Han vidrör alla mänskliga problem med en beundransvärd lätthet och intelligens. Men han förenar alltid därmed fåfängan att vilja utöfva ett omedelbart och påtagligt inflytande. Han började med att vilja vara ungdomens lärare; han fortsätter — aptiten kommer medan man äter — med att vilja uppfostra Frankrike. Han är ett slags intellektuel Bonaparte, eller snarare en jesuit, i ordets bästa mening. Han, som med så mycken paradoxal esprit har förhärligat Loyola, visar sig själf, och detta äfven i sitt borgerliga lif, vara en beundransvärd jesuit. Jesuit är författaren till ttn Homme libre och till le Jar din de Berenice; jesuit är också författaren till les Déracinés; jesuiten sticker alltid fram, än som boulangist, än som deputerad eller nationalistisk kandidat, som bundsförvanten till en Déroulède och en Millevoye, hvilkas billiga patriotism han inom sig måste förakta.

Han vill härska. Han tillstår det själf med ett behagligt smålöje. Detta halft ironiska smålöje följer honom i alla hans företag och gör, att man förlåter honom allt. Han blottar med så mycken elegans och så mycket koketteri sin tankes alla konstgrepp, att man gärna låter sig tagas fången. Men han inger intet förtroende. Det är just detta samma förargliga lilla smålöje som gör, att man icke riktigt vill tro honom, och som stundom kommer en att

tvifla på att han tror sig själf.

‡

Paul Adam, Maurice Barrès, Remy de Gourmont, dessa tre synas mig vara spetsarne af det unga Frankrike som tänker och som tänker litterärt, det vill säga med fantasi. Af dessa tre är Remy de Gourmont den som bäst representerar tanken utan sido-intressen, den tanke som blott har sig själf till mål, och som till medel endast begagnar sig af konsten att uttrycka sig väl och af en känslighet för intryck, som betager; den tanke, som dömer utan att taga parti, som lyser utan att vilja undervisa, som

REMY DE GOURMONT. Teckning för Ord och bild.

komponerar, skapar, handlar blott för sitt eget nöje och som njuter af att vara till. En mandarin, skulle man vara frestad att säga ... Ja, en mandarin, emedan detta ord, åtminstone i Västerlandet, just betecknar en vis, som tagit tillräckligt afstånd från allt för att icke gifva något ett intresse af praktisk art, och som på samma gång har tillräcklig frihet i åsikter för att kunna roa sig åt allt.

Dumheten är ett skådespel, som alltid roar denne vise. Man behöfver blott följa med de epiloger, som han hvarje månad publicerar i Mercure de France och som äro ett slags filosofisk bulletin öfver hvad som passerat, för att förstå hur lycklig Remy de Gourmont känner sig hvar gång han träffar på ett riktigt vackert utslag af den mänskliga dumheten eller elakheten. Han njuter furstligt af att dissekera motiv, att öfverraska villfarelser, att resa den piedestal af ironi, på hvilken han en dag vill ställa en afskräckande staty af dumheten.

Men detta är blott en sida af Remy de Gourmonts högst sammansatta ande. Han är ingalunda en satiriker, han är en man, som intresserar sig för allt. Han förstår att beundra likaväl som att sticka. Ingen har talat om litteratur och konst med en mera förstående sympati än han. Hans författareporträtt, samlade i hans två Livres des Masques, skola förblifva mönster på detta område. Hans metod är alltid den att söka sitt eget intellektuela nöje; det är då helt naturligt att han, när han befinner sig på vänlig mark, erfar lika mycken glädje af att berömma som han