Sida 59
Två svenska kärlekskorrespondenser från den sirliga stilens tid. Af Oscar Levertin. Med 7 bilder
L'VÅ SVENSKA KARLEKSKORRESPONDENSER KRÄN DEN SIRLIGA STILENS TID.
55
som Spegel här visar sig påverkad af marinismen, ses t. ex. af det bekanta stället, där människokroppen liknas vid ett slott, där förnuftet residerar som kung, förstånd oçh vilja äro dess råd, minnet sekreteraren, som för protokollet, konungens nämd äro sinnena, fantasien är fiskal, ögonen väktare i slottet, näsan är skorstenen och munnen dörren.
Hit hör den officiela panegyrikstilen i de stora versifierade talen, som vid akademier och skolor höllos öfver kungliga födelsedagar och begrafnin-gar och som från katedrarna gåfvo den diktande ungdomen mönster för deras öfningar i muser-nas tjänst. Man kan väl studera genren hos Rudeen. Hans Enfaldige Riim öfver Carl XI:s Födelsedag från 1696 äro ännu behärskade och ej utan
B len que dans I' Empire des Flcurs. Icfpcre cmporler la Couronne Derfiis tontes mes autres læ.urs Au moins (i la beau t e'In doiine: Deiiant ton tomt vif & ven neil. Dequi leffect pius grand queeeluy du Solei
en verklig heroisk fläkt, som däremot i hans Fägnesång öfver Carl X/Le från 1702 gått öfver i ren poetisk abracadabra. Konungens födelsedag var ju den 17 juni, och denna dag karakteriserar den biskoplige oratorn sålunda:
Tu lyser, Huså dag en utaf åhretz längsta Tå solen högst i norr upvärmer krabbans kloor.
Des racurs les pius g-elez fond la pius dure^lnce Mon eclat fe ternit mon lnllre s'etface: Mais dellus tes eheueux le lepreris nia heaiite'. Et i'ernprunte de toy ce que tu m as olle
Tu drager nattens längd tillsammans i thet trängsta Och bland oss med titt liuss moot andra morgon boor, o. s. v.
Man ser här en af stilens mest i ögonen fallande egenheter, dess olust för konkreta och rättframmatidsbestämningar. Morgonen uttryckes regelbundet som i en bildskrift med »Aurora lämnar sin gamla mans skarlakansröda sänggardiner» och aftonen med att »Phæbus lägger sig i blöta nymfers famn» eller går i säng med den blå Thetis, o. s. v. I den erotiska dikten blef apparaten framför allt använd för att apoteosera den tillbeddas fägring intill dess hon strålade mer än en ehrenstrahlsk allegori af mytologisk prakt och skimrande emblem. Här stegrade sig den poetiska yrseln till ett bildstilens delirium, hvilkets enda kärna är den sinnliga betagenheten. Man läse t. ex. Leyoncronas efter schlesiskt mönster diktade heroid Ha-bor och Signill. På följande vis utgjuter sig den gammalnordiske kämpen om sin älskade:
Des näsa lagom stor, des mun man rättlig kallar Een brunn, full liuflighet, hvars lilla fagra port Då han lätz blygsam upp och åther igen faller Mång hiälte har till trälh mång Kung till fångeg'iort
LOEILLET.
MADRIGAL.
Källa: Project Runeberg ·
