Ord och Bild: 1898

266

ANTON STUXBERG.

öre). Värden är en artig och vänlig man, 45 år gammal, gift med två hustrur, och har fem barn. »Kan man få se er familj»? — »Nej! Men ni kan få se min boning». Och så för han mig in i ett inre rum. Bara tomma väggar, icke en tafla, rakt ingenting. Få ett bord står ett puttrande tekök (samovar) med därtill hörande te och socker, på ett annat bord en persisk vattenpipa. Långs väggen midt emot utgången åt gården löper en lång divan med hufvud-kuddar lagda tätt intill hvarandra, ungefär 20 stycken. »Hvem sofver här?» »Arbetare!» .Alltså icke han själf och hans familj. De hafva sina sofplatser i yttre rummet, hvilket om dagarne tjänstgör som utskänkningslbkal. Här i ytterrum-met äro väggarna prydda med taflor, som framställa bibelspråk ur koranen, bilder från Konstantinopel, Alexandria m. m. »Hvad föreställer den där taflan?» frågade jag. »Det är Alexandria», svarade han. »I Alexandria har jag aldrig varit», återtog jag, »men jag har varit i Kairo, Suez och Port Said, och jag har rest öfver hela Röda hafvet från Bab-el-Mandeb till Suez». Det där intresserade honom, och nu tog han fram en massa fotografier öfver Konstantinopel, en stad som synbarligen var honom mycket kär, och af några turkiska generaler. Bland dessa senare förekom äfven Edhem pascha, segraren vid Melunapasset, Turnavo och Larissa.

»Hur många tatarer bo här i Derekoj?» frågade jag. »Här finnas 300 hus, och om vi räkna tio personer på hvart hus, så gör det 3,000 invånare», svarade han. Kanske öfverdref han något, men i alla händelser tror jag, att där finnas minst 2,000 invånare.

När jag på återvägen passerar skolan, ha barnen rast och leka på gården. Jag stiger alltså in för att skåda skollokalen. Till höger om förstugan ligga

två rum afsedda för gossarne, och till vänster två rum afsedda för flickorna. Hvarje rum har två bänkrader, hvarje bänk har plats för 4 eller 5 barn. Rummen äro höga, ljusa och väl ventilerade. På väggarna upptäcker jag ingen annan undervisningsmateriel än två kartor i vanlig globprojektion. På bänkarne ligga lärjungarnes skrif- och räkneböcker. Lärjungarne äro för tillfället alla ute, med undantag af två flickor, som sitta kvar på första bänken i ytterrummet, den ena sysselsatt med att läsa, den andra med att skrifva af; hennes handstil är förvånande vacker. Vacker är hon också själf så det räcker till! Antagligen är hon dotter till någon förnäm, rik tatar — sådana finnas många i Derekoj —, ty hon talar äfven ryska. Framför flickornas första bänk står lärarens bord; på det ligger ett exemplar af koranen och bredvid denna en lärobok. »De där böckerna äro lärarens», säger den vackra flickan med ett förbindligt leende.

Innan jag lämnar skolan, kommer läraren in; lektionen skall återupptagas. Det är en ung, artig man, som är född i Turkiet och inhämtat sin bildning i Konstantinopel. Han erbjuder mig mycket välvilligt att, om jag så önskar, taga en fotografi af en grupp skolpojkar. Som jag redan i den vägen hade hvad jag önskat, tackade jag för hvad jag fått se, bockade mig och sade farväl.

Men en totalbild af Derekoj med skolan i förgrunden, där bakom minareten och så hela det terrasslikt belägna samhället i bakgrunden måste jag dock uppfånga på en plåt. Alltså rätt öfver Jaltafloden till andra sidan, där en höjd lofvar god utsikt. Jag håller just på att klifva rakt öfver ett tobaksland med nyss satta tobaksplantor, då en något korpulent tatarisk fru, som med några andra kvinnor i gröngräset intog sitt eftermiddagskaffe, tillropar mig: »Inte gå däröf-