Ord och Bild: 1898

I 82 FRIGGA CARLBERG.

soden med Adéle hade han fäst sig vid en ung kvinna, som besvarade hans böjelse men hyste betänkligheter mot att gifta sig med en »otrogen». Då hän erfor, att hon var döende, bad han att få se henne. Ja, om han kunde säga, att han var tillräckligt troende för att älska Gud mer än henne. Efter allvarlig själfpröfning blef svaret ärligt och modigt: Nej! Och dörren förblef stängd för honom.

Är det med anledning häraf som Ruskin i »Sesame and Lilies» varnar kvinnan för — teologi? »Egendomligt är», säger han, »att medan kvinnorna tvekande dröja vid tröskeln till de vetenskaper, där hvarje steg är utstakadt och säkert, kasta de sig hufvudstupa, utan tanke på egen oförmåga, i en vetenskap, som kommit de största män att darra och de visaste att misstaga sig . . . Egendomligt att varelser, födda till att vara den uppenbarade kärleken, vilja döma först, där de veta minst, och tro sig vinna sin Herres ynnest genom att krypa uppför trappstegen till hans domaretron och dela den med honom — — —»

Det är något af de gammaltestamentliga profeternas extas i denna naturmystik, som stundom under veckor kunde hålla Ruskin fången, då han absolut intet visste 0111 det yttre lifvet och de viktigaste underrättelser därifrån lämnade honom oberörd. En liten asp i skogen vid Fontainebleau intresserar honom mer än Gordon och Kartum, och då han hör talas om Sudan, framkallar detta ord hos honom endast minnet af Giottos tafla »Den helige Franciscus» i Santa Croce.

Denne svärmare är likväl i högre grad än de flesta en handlingens man. Drömmen är för honom det förnyelsens bad, hvarur han hämtar kraft till det verk han känner sig kallad att utföra. Ruskin ägde alla de betingelser, som skapa en sann konstens tolkare: grundligt och vidsträckt vetande, en sund skönhetsdyrkan, sympatiskt förstående af hvarje sinnesintryck och klar uppfattning af olika konstformer och tidsskeden. Med hans djupa kännedom om naturens minsta enskildheter var det själfklart, att det blef landskapsmåleriet som han företrädesvis underkastade sin granskning, ehuru man kan säga, att intet område för konst eller konstnärlig behandling, ned till det simplaste handtverk, är honom främmande eller likgiltigt.

Ruskins stil är hans egen, olik hvarje

antian, späckad med geniala paradoxer, entusiastisk och målande, han talar och skrifver i bilder och sparar aldrig på färg. Han är ordkolorist, och på honom kan med rätta tillämpas den paradox han uttalar om färg — »en af Guds heligaste gåfvor till människans ögon» — att om vi göra oss mödan undersöka, skola vi alltid finna det ädlaste, varmaste hjärtat hos den konstnär, som älskat färgen högst. (Hvilket dock icke hindrar honom att en annan gång säga, att tull på färger skulle göra mer för målarkonstens utveckling i England än landets alla målarskolor.)

Det är en märkbar skillnad på Ruskins skrifsätt före och efter 1860. Före denna tid använder han långa, välljudande perioder, som smeka örat genom sin rytmiska skönhet, en gång bestående af — såsom en af hans kommentatorer uppgifvit — 619 ord mellan punkterna. 1 »Præterita» skämtar han själf öfver den pompösa stilen i »Modern painters». Under de senaste åren är hans uttrycksform helt annorlunda, ehuru återfall visst icke saknas — han vore icke Ruskin, om han alltid vore densamme. Meningarna äro tvära och afhuggna, till och med orden äro kortare. Företalet till »The queen of the air» består nästan helt och hållet af enstafviga ord. I Robert de la Sizerannes nyligen publicerade arbete »Ruskin et la religion de la beauté» karakteriseras förändringen sålunda: »Man känner, att det nu icke längre är den teoretiska hänförelsen hos en ung man, som har lifvet för sig och tid att under striden välja vackra attityder, utan en krigare, som har brådtom att »träffa». En hagelskur af korta, väl ordnade fraser faller på åhöraren. Man går icke längre i det matta ljuset från »The seven lamps of archi-tecture» utan i det strålande solskenet från »The queen of the air», ju högre han stiger i filosofiens rena region, dess mer tyckas de stora litterära grannlåterna besvära honom. Och som en luftseglare för att stiga högre uppoffrar allt öfverflödigt bagage, så kastar han från gondolen »de långa släpen och de styfva kråsen» — bi-sarrerierna från Elisabeths tid — omkastningarna, de långa exegetiska satserna, allitterationerna och »c.ascade-fashions -, dräkten från »The seven lamps» och »Modern painters» — och höjer sig rakt mot målet.»