Sida 202
John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
I 82 FRIGGA CARLBERG.
kallar dem natur och fordrar vår beundran.
Realisterna måla naturen i en krogstuga, i ett fängelse, i ett dårhus eller på en teaterscen. Där har ni natur, säga de, där har ni skönhet! Men om detta är natur, hvad är då onatur r
Nej, realismen, hvars princip var riktig, har svikit denna princip och förrådt naturen. Men hvarje förräderi straffar sig, och naturen gifver sig icke med sin skönhet åt den konstnär, som spörjer henne utan vördnad och blottar henne utan kärlek. Hon gifver sig endast åt den, som älskar henne. Hon har gifvit sig åt grekerna, som hafva sett henne i hennes plastiska renhet lefva, röra sig, rodna, blekna, darra inför dem. Grekerna hafva sett naturen i dagsljus, i fria luften, under Attikas blåa himmel, enligt hennes afsikt, så som hon vill bli betraktad — och de hafva fattat hennes skönhet. Detta är lifvets vetenskap.
Renässansens lärde däremot hafva betraktat naturen med kritiska och indiskreta ögon. De hafva dissekerat människokroppen, hafva gräft i dess kött i nattens mörker, vid skenet af en fackla, placerad bland inälfvor. Det är grafvarnas vetenskap. Och hvad har hon frambragt?
Se Mantegnas taflor, Dürers teckningar. Se Mantegnas Mythologie des vices» i Louvren, denna upprörande anatomi af kvinnor och barn. Se i Milano denna förkortning, kallad en Kristus, en anatomisk studie af en död kropp, simpel, förskräcklig, med fotsulorna vända mot åskådaren. Renässansens stora brott var icke, såsom mystikerna trott, vekligheten och njutningslystnaden, utan vetenskapen. Renässansen syndade icke genom öfvermätt af lif och kärlek, utan genom alltför mycken ärelystnad, torrhet och cynism. Man vivisekerar icke det man älskar. Det var underlägsenhet i karakter hos renässansens män som orsakade konstens förfall.
»Det som vetenskapens bokstaf dödar, det måste konstens ande göra lefvande», säger Ruskin. Och konstens ande, det är kärleken, den naiva, passionerade beundran, nöjd med det som ögonen se utan att söka utforska eller försköna.
»Om man undersöker nationernas historia, skall man finna, att god konst har frambragts endast af nationer, som älskade konsten, födde sig med henne, som om hon
varit bröd, solade sig i hennes sken, jublade vid hennes åsyn, dansade af glädje öfver henne, tvistade om henne, stredo för henne, svulto ihjäl för henne — gjorde just motsatsen af hvad vi göra».
Ruskins framhållande af konstens moraliska sida har framkallat många motståndare, som på denna grund beskylla honom för ensidighet och föråldrade åsikter.
Det är sant, att han sagt, att antingen det gäller klassisk eller modern konst, det. hvarken är dess visdom eller dess barbari vi böra fästa oss vid, icke heller dess skicklighet eller fel, utan tendensen. Hufvudsaken är att, som Gainsborough yttrade på dödsbädden: Vi äro alla på väg till himlen, äfven van Dyck. Den konstnär, som icke ledes af ideela principer, är inför Ruskin ohjälpligt dömd. Andrea Vendra-mices grafmonument i S. Giovanni har alltid ansetts som ett bland renässansens mästerstycken (»il vertice a cui 1'arti ve-neziane si spinsero col ministere del scal-pello»). I »Stones of Venice» kallar Ruskin det »en nedrig och meningslös lögn». Vid närmare granskning af konstverket har Ruskin upptäckt, att endast de delar af detsamma, som falla den ytlige åskådaren i ögonen, äro utarbetade. Halfva ansiktet är utmejsladt, det andra endast en tom stenyta, ena handen omsorgsfullt utarbetad, den andra, som icke syns för hvem som helst, en stenklump. »Detta lögnaktiga monument öfver en ohederlig doge, denna höjdpunkt af venetiansk renässans är åtminstone sant i sitt vittnesmål om skulptörens karakter: »han förvisades från Venedig för förfalskning år 1478.»
Otaliga gånger upprepar Ruskin, att en nations konst är en exponent af dess etiska ståndpunkt. I »The crown of wild olive» utvecklar han det för så många af hans antagonister misshagliga påståendet, att god smak är en moralisk egenskap. »Nej», säga de, »smak är ett, moral ett annat. Säg oss hvad som är vackert, vi vilja gärna veta det, men vi behöfva inga predikningar, äfven om ni kunde bestå sådana, hvilket vi betvifla».
»Tillåt mig därför att bevisa denna min gamla lära. Smak är icke blott en del af och ett bevis på moralitet — den är den enda moraliteten. Första och sista och viktigaste frågan till hvarje lefvande varelse är: -Hvad tycker du om?» »Säg
Källa: Project Runeberg ·
