Ord och Bild: 1898

9°

HELENA NYBLOM.

Man upplefver tyvärr alltför ofta motsatsen, att fina, sköna saker beskrifvas på ett sätt, så att man under rökelsedoften känner sjukhusstanken.

I »Antikrists mirakler» talar Selma Lagerlöf om brott och dråp, om misshandel och fattigdom, om vidskepelse och öfvertro. Hon väfver ett helt nät af allt slags mänsklig nöd, som hon sett och känt på Siciliens »ädla ö» — och ändock blir man glad, icke annat än glad af att läsa hennes verk, emedan det ligger ett så djupt och gladt allvar under alla de många upprörande och dunkla händelserna.

»Antikrists mirakler» har i sin anläggning en stor del gemensamt med »Gösta Berlings saga». 1 båda dessa sagor finnes en massa personer och händelser i så olika förhållanden och omgifningar, att man först får det intrycket, att hvar och en af dessa skildringar är där för sin egen skull.

Författarinnan håller dock väfvens alla fina trådar i sin hand och kastar och snor dem som en knypplerska sina knyppelpinnar. För den som står och ser på, förefaller det först som en underlig lek eller som ett trolleri, till dess man finner, att ornamenten växa mer och mer, slingra sig samman och slutligen bilda det strängaste, skönaste mönster.

Alla kavaljerernas vilda äfventyr i »Gösta Berlings saga» vältra sig som böljor om hvarandra, men till' sist lyfter sig ur detta haf författarinnans hufvudidé. Det är den gamla sanningen, att först när de oskyldige offras för synderna, bryts det ondas makt, och efter lättsinnets och syndens lustiga och ljufliga lek komma samvetskvalen och botgöringen.

I »Antrikrists mirakler» hvimlar det också af människor och händelser. Det är som om författarinnan, hvar hon gått fram, varit belägrad af tiggare. Människor, natur och händelser, alla ha de tiggt hos henne: »Tag mig med! — och mig — och mig också! och glöm inte detta, och kom väl ihåg detta!» — och till sist har hon gått fram med famnen öfverfull, så full, att det skulle kunna räcka till för många böcker för en annan författare.

Men all denna mångfald har hon ändock förstått att tvinga in under diktens hufvud-tanke, och denna tanke har hon uttalat ännu klarare än i »Gösta Berlings saga». Den förkunnas i prologen och inpräntas hos oss i epilogen.

»Antikrists mirakler» är en protest emot den åskådningen, att socialismen skall kunna skapa en lycklig mänsklighet utan Gud. »Män-

niskan lefver icke allenast af bröd» — detta vill författarinnan säga oss. Hon vet det, därför att hon känner de fattiga, som midt i sin hjälplösa existens ändock kunna bevara den andliga kraften och lyckan. Läs t. ex. hennes skildring af de blinda, hvilka man vill beröfva deras kyrka!

Det lilla falska Kristusbarnet, som författarinnan uppställer såsom en symbol för socialismen, skaffar människorna alla upptänkliga yttre fördelar och framgångar, men lycka bringar det ej. Till och med donna Michaela, som genom sin dyrkan af detta ideal inspireras att arbeta för sin stad och sin älskade, går andligen under. Hon vinner sin kärlek men förlorar sin andliga balans, emedan drifkraften till allt hennes energiska arbete egentligen blott varit en jordisk kärlek.

Prologen förkunnar, att både Kristus och Antikrist skola komma att behärska människorna. Skildringen af Sibyllans syn, då hon på julnatten från Kapitolium ser Kristi födelse, medan Augustus är uppe på kullen för att offra, är bland det skönaste och underbaraste någon litteratur har att uppvisa. Det är en rent af profetisk, storslagen ande öfver denna vision, och ändock visar den sig för oss så konkret och lefvande, att man tycker sig vandra med sibyllan öfver ängarne och stöta emot något, som man tror vara tufvor, men så känner man med handen, att det är får.

Stillheten och förväntan i denna stora natt äro så gripande, att man knappt vågar andas.

Epilogen försiggår i Vatikanen. Det är i Leo XIII:s mun författarinnan lägger de visdomsord, hvilka för öfrigt uttrycka det, som varit denna påfves och hans kardinalers huf-vuduppgift, nämligen att lära människorna, att det just är kristendomen som befaller dem lefva såsom bröder, och att socialismen icke kan arbeta till deras välsignelse, förrän den ger sig i kristendomens tjänst.

»Skulle jag sitta här på Petri stol år ut och år in utan att veta, att han (Antikrist) är kommen?» säger påfven. »Jag ser en folkrörelse uppstå, som brinner af kärlek till nästan men hatar Gud. Jag ser människor bli martyrer för det nya hoppet om en lycklig jord. Jag ser, huru de få ny glädje och nytt mod ur det ordet: »Tänk på jorden», såsom de förr fingo det ur ordet: »Tänk på himmelen». Jag visste, att han, som Signorelli bådat (Antikrist) var kommen.»

Och så skickar påfven munken, som velat förstöra Antikrists bild, till Orvieto för att