Ord och Bild: 1898

träffar man Topelius, åt hvilken däremot mera plats blifvit beredd i läsebokens poetiska afdelning. Allra minst hafva de svenska läseboksherrarne brytt sig om att lära något af Topelius. Jag tänker nu icke blott på hans Läsning för barn — af hvilken ju något är medtaget i Småskolans läsebok — utan på hans redan 1875 utgifna Boken om vårt land, den svensk-finska folkskolans läsebok. I denna gaf Topelius ett godt föredöme af enkel, folklig kunskapsmeddelelse, och han lät där folkets sång och saga rikligt flöda. I vår läsebok flödar endast det moraliskt-sentimentala, det militäriskt-patriotiska, det lutherskt-religiösa och — först och sist — det pedagogiskt-korrekta. Själfva illustrationerna utbreda en stilla tråkighet. Detta kommer emellertid att bli annorlunda. Ty den Norstedtska firman — hvilken är maktlös gent emot den officielt stadgade texten — ämnar i det afseende, där den kan råda, helt och hållet omskapa läseboken. Och som firman i herr Carl G. Laurin äger en på det konstnärliga området lika fint bildad som energisk entusiast, så kan man hoppas, att Norstedt & söners storartade uppoffringar komma att gifva ett verkligt godt resultat. Några af våra främste konstnärer arbeta för läseboken. Bruno Liljefors lämnar t. ex. en hel serie af djurbilder, och dessutom äro flera reproduktioner af svenske målares taflor påtänkta. Man kan endast beklaga, att allt detta goda skall slösas på en läsebok, som är en nationalolycka.

En främling, hvilken intet visste vare sig om Sverige eller om Norge, men i hvars hand man satte hvartdera landets läsebok för folkskolan, skulle med ledning af dessa kunna göra egendomliga jämförelser mellan de båda nationernas folklynnen och arten af deras patriotism.

Hvad som först och främst faller i ögonen är att den svenska läseboken är namnlös, tillkommen genom en komité; den norska — liksom den finska — skapad af en personlighet, hvilken haft en stor ledande tanke och följdriktigt kunna fullfölja den genom hela arbetet.

Nordahl Rolfsen uttalar själf sin grundtanke i företalet, och det är delvis med hans egna ord jag här sammanfattar den.

Han har velat gifva barnen besked om lifvet, mätta deras verklighetssinne och bekämpa den ensidighet, som ett tungt hvardagsarbete medför. Han har gjort det genom att på fullt allvar anse litteraturen och kulturen som hela folkets egendom, genom att gifva folkets barn en inblick i de sidor af människolifvet, från hvilka den kroppsarbetande klassen vanligen hålles utestängd.

Att samla motsatserna inom folket till en stor harmoni genom att taga allt med — det praktiska arbetet som det religiösa lifvet, fädernas dådkraft som nutidens konstnärliga skapande — och förbinda detta nationela arbete med den stora världsutveckligen, hvilken omfattar alla tider och alla folk, — detta har varit utgifvarens syfte. Det norska folket, som kämpar mot en hård och nedtryckande natur, måste lyftas genom att lära sig se och älska denna naturs storhet, genom att intränga i naturens lagar och känna dess krafter, som, från att hafva varit skräckinjagande, blifvit gagnande, emedan vetenskapen, släkte efter släkte, fortsatt sitt arbete, och folk efter folk vunnit kulturela segrar för hela mänskligheten. Framför allt har utgifvaren velat väcka det norska folkets stolthet öfver de store män, som vuxit fram ur dess egen midt, och lära barnen skatta deras verk. Han har velat låta folket känna sitt eget lynne i fornsagans enkelt utmejslade gestalter, i folkdiktningens »eventyr» och visor, i de fredliga stordåd, som ännu i dag utföras, och han vill egga det att sätta sin nationela ära i ett allt mer ökadt samarbete med världskulturen.

Med denna plan för ögonen har Nordahl Rolfsen arbetat. Han har varit kraftigt understödd, först och främst af professor Moltke-Moe, sedan af kandidat Rasmus Flo, och han har haft flera af Norges främste vetenskapsmän och diktare som tillfälliga medarbetare samt Werenskiold och andra af landets yppersta konstnärer som illustratörer. Læsebog for folkeskolen — som utgifvits på Jakob Dybvads förlag i Kristiania — fullbordades 1896. Den är delad i fem band. Det första afser egentligen att väcka barnens läslust, hvilket sker ej genom att predika utan genom att roa. Denna sanning, fördold för våra folkpedagoger — hvilkas barnpsykologiska studier tyckas ha afstannat vid det betlehemitiska barnamordet — är däremot uppenbar för utgifvaren af den norska läseboken. Nordahl Rolfsen är helt visst, sedan