Sida 383
I Ravenna. Anteckningar af Valdemar Langlet. Med 13 bilder
I RAVENNA.
väldiga, imponerande, milslånga bankarne, hvilka tygla och innesluta de s. k. »förenade floderna» — allt bildar en tafla af ett egendomligt behag, som sent går ur minnet.
Af den lysande hamnstaden Classis själf synes därute inte ett spår — den är som bortblåst från jordens yta. Ensam står där den gamla kyrkan med sitt egendomliga, höga, runda torn, såsom en mäktig grafvård öfver förgångna släk-
ten och som ett memento mori för de kommande. Härute under dess sekelgamla, vittrade murar gripes man än djupare af det vemod, som hvilar så tungt öfver Ravennas långa, öde gator och dess gamla kyrkor; därborta i staden pulserar dock något af det lefvande lifvet, varma strömningar röras där ännu, och hoppet om pånyttfödelse lefver ju, så länge lif finnes. Men här, härute är allt blott död och förgängelse . . . Och dock hafva här lefvat människor, som arbetat,
lidit, älskat och hatat liksom vi — hvar äro de? Ja, hvar äro de små stenar, som hafvet spolat på stranden och som ro-magnolen kör ut som grus på landsvägen?— de krossas under vagnshjulen och malas till stoft!
Låt oss inträda i kyrkan; en kall, fuktig luft slår oss till mötes, golfvet, marmorgolfvet är halt af grönt slem. Ty det ligger lägre än markens nivå, och vattnet står ofta uppöfver det; nu vid
vårt besök är det fritt, men kryptan står full af vatten. Mäktig och stor är San Apollinare in Classe, större än någon af kyrkorna i staden. Tjugufyra härliga cipollinpelare uppbära taket och förläna det hela en fläkt af storslagen kraft. Väggarnas mosaiker och målningar äro illa åtgångna; väl bevarad är dock en lång rad af medaljongporträtt på murytan, af alla Ravennas biskopar från den helige Apollinaris intill den nuvarande ärkebiskopen, som är den I2c>:de i ordningen.
Källa: Project Runeberg ·
