Ord och Bild: 1898

392

JOHN KRUSE.

het, som alldeles afsticka från den gode hofjunkaren Erik Utterhielms brokiga och gräsligt handtverksmässiga kungaporträtt. Att porträttera sig i marmor brydde sig ännu endast kungarne om, men de byster af de båda första Karlarne, som Hedvig Eleonoras holländske barockskulptör Millich utförde, äro ganska medelmåttiga.

Sjuttonhundratalets konst är i sig själf synnerligen intressant genom en högst förfinad sirlig grace och världsmanna-mässighet, sida om sida och stundom på ett egendomligt sätt sammansmält med en stark realism. I vårt land är det företrädesvis seklets slut, den gustavianska tiden, som framalstrar en rik konst. Under frihetstiden verkade Arenius, Scheffel och Lundberg, af hvilka de två sistnämda lefde långt in i det gustavianska tidehvarfvet. Desmarées, lärjunge af sin släkting Mijtens, lämnade redan 1724 Sverige. Hans porträtt af amiralskan Appelbom (tillhörigt Riddarhuset men efter utställningens slut deponeradt å Nationalmuseum), dateradt 1723, återger en i svart och hvit sorgdräkt klädd enka, som tager sin sorg med ett friskt, nästan hurtigt mod; den goda amiralskan blef snart omgift. Detta porträtt är för sin tid märkvärdigt enkelt och fritt från pose, under det att samme målares Nicodemus Tessin d. y. är demonstrerande och poserande i storhetstidens anda. I historikern Arcken-holtz' porträtt återfinnes den okonstlade karakteristiken, men färgen har blifvit varmare, och öfver hela denna bild af en 1700-tals-lärd i sin röck af feuille-morte-färgadt siden har det kommit en viss kosmopolitisk världsmannaelegans.

Arenius, mycket anlitad på sin tid och berömd af Tessin för sin »stadiga och säkra teckning», visar sig som färgkonstnär rätt tråkig i sina porträtt af arkitekten Hårleman och astronomen Wargentin, men karakteristiken är ej utan förtjänst.

Scheffel har under sin långa lifstid

(han dog 1781 vid 91 års ålder) utfört en mängd porträtt och tyckes med stor smidighet ha rättat sig efter tidernas olika manér, hvilka han adopterade med en eklektikers och juste-milieu-människas tama varsamhet. Porträttet af grefvinnan Brita Sofie Bielke, placeradt bland Lundbergska pasteller, var i sina ljusa svala färger förvillande likt dessa, under det att bilden af Karl XII:s fältpräst och historiker Göran Nordberg är hållet i en gul Rembrandtsdager. Men är detta osignerade porträtt verkligen af Scheffel?

Lundberg, den berömde pastellmålaren, som nådde en lika hög ålder som Scheffel, blef, som Tessin säger, »uppammad i Rosalbas skola». Han är graciös och fjäderlätt och lyckas ypperligt, när han återger förtjusande damer, såsom den sköna obekanta, hvars inkognito nyligen afslöjades i »Ord och bild» (sid. 229), eller den lustige, med plymer och taffelstenar utstyrde morianen Baciins skinande svartansikte. Men när hans kritor våga sig på Sveriges Saint-Simon, Axel v. Fersen d. ä., äro de för flyktiga; den fine memoarförfattaren och djärfve, skarpsynte politikern, i hvars väsen det låg »något af en half kung», som ingaf Gustaf III både fruktan och respekt, har blifvit en vanlig rundhylt och förbindlig dussinkavaljer med ett högst charmant och intetsägande leende.

Vi äro nu midt inne bland den gustavianska tidens porträttörer. Pasch och Roslin äro franskt skolade. Roslin kommer egenkärt leende och inställsam med glatt skinande ansikte, Pasch går långsammare, med tyngre steg och mera svensk grandezza, båda äro de stoftmålare af en osviklig teknisk säkerhet. Det magnifika helfigursporträttet af riksmarskalken Göran Gyllenstierna, som i utseende och hållning frappant erinrar om »le roi soleil» själf, är typiskt för Paschs konst, när den går på koturn, men mera