Ord och Bild: 1898

394

JOHN KRUSE.

Krafft d. ä:s okonstlade och redbara porträttkonst känna tidskriftens läsare genom de förut reproducerade porträtten af Bellman och fru Schröderheim. Det vackraste af hans hand syntes mig dock vara det lilla gossporträttet i blekrödt. Hans son Per Krafft d. y. stiger upp som en sol i sina genialt uppfattade och målade ungdomsbilder af den franske emigranten grefve de S:t Priest och af Desprez, Gustaf III:s med en så rik fantasi och ett så godt hjärta begåfvade operamålare och arkitekt — utförda af konstnären vid 18 och 19 årsålder. Men Krafft faller ner som en veritabel skinnpäls, när han väl kommit till Frankrike och råkat under den mäktige Davids olycksbringande statua-riska inflytande. Genialiteten är så fullständigt bortblåst ur den stora Bohnstedt-ska familjegruppen med barngungan i parken, att man ville svära på, att den icke kunde ha utförts af Desprez' 19-årige konterfej are, om ej signaturen vore där. Entusiasten frågar: hur är det möjligt att så tappa bort all ungdomens genialitet och sedan lefva, tills man blir 86 år gammal? Skeptikern svarar: Det är kanske just för att karlen tappat bort genialiteten som han blifvit så gammal.

Af genialitet har den mångsidige Per Hilleström icke många uns. Hans själf-porträtt — i synnerhet det förträffliga och mycket roliga, som finnes i bibliotekarien Segersteens samling i Linköping — presenterar honom med ett utseende som en liten skomakare, som sträckt upp sig, och hans konst bevarar nästan alltid ett omisskänneligt skomakaredrag. När han vill vara riktigt fin, drager han gärna ut sina eljest satta och korta gestalter till en gänglig smalhet, som lifligt påminner om den samtida danske målaren Abildgaards figurer. Så i bilderna från Gustaf III:s karuseller, i det tedric-kande sällskapet hos kommerserådet Mül-ler m. fl. Men eljest kan han vara rik-

tigt treflig och någon gång rent af intagande i sina öfversättningar till oförfalskad svenska af Chardin, de små genrebilderna från kök, toalettrum och förmak, hvilka äro af ett så stort kulturhistoriskt intresse, och kanske allra mest i sina stilleben med deras verkligt nobla franska hållning. Den här återgifna rumsinteriören med Hilleströms dotter är en förträfflig kulturbild från »upplysningens» tid. Den unga damen, klädd à 1'anglaise i schäferhatt och hvit slät klädning, har slagit sig ned vid sitt skrifbord och studerar med ett flyktigt och frivolt intresse en bok af någon bland de samhällsom-störtande nye »filosoferna», eller kanske läser hon en satirisk »conte» af själfve mästaren Voltaire, som in effigie synes i hörnet bakom, vakande öfver sin discipel med sitt sluga och kvicka leende.

Men tiden var icke blott Voltaires och det hvassa förståndets, den var också Rousseaus och hans svenske lärjunge Thorilds, naturkänslans och det ömma hjärtats inspirerade tolkar. En fläkt från skog och mark, en friare anda slår emot en, när man från de i Frankrike skolade målarne går öfver till Breda och Martin, hvilkas rika färgsinne fått näring af Englands färgglada och friska 1700-tals-konst. Breda älskar att placera de personer, han porträtterar, ute i det fria, stundom i blåst, t. o. m. i oväder, stundom i skuggan af en park med mäktiga träd, hvilkas löf-massor bära höstens varmt röda och gyllne färger. I Martins landskap skimrar solljuset, ångar luften af fördunstande vattenångor, vandra människor och kreatur i det saftiga gröngräset. Bäst af Martins landskap på utställningen syntes mig det Stockholms högskola tillhöriga med den vattendrypande tjuren i träsket. Från detta stycke, som är måladt med skissens bredd och friskhet och verkar starkt modernt, afsticka ett par små landskap (tillhörande ingeniör Jean Bolinder) i den