Ord och Bild: 1898

396

JOHN KRUSE.

— dotter till en »bergsrådman» Lidman i Falun och farmor till den grosshandlande J. H. Scharp, hvilkens storartade donation till Nationalmuseum möjliggjort Carl Larssons fresker — har Martin också åstadkommit ett mästerstycke. Den unga 2l-åriga frun, afmålad på själfva julafton 1784, är ett allra mest förtjusande litet fruntimmer med den öppna, kvicka och vakna blicken ur de gråbruna ögonen, den smala fina munnen och ansiktet inramadt af det i valkar högt uppsatta, i långa sidolockar nedfallande mörka håret, i hvilket ett gult band.är inviradt. Hon är klädd i en dräkt af skimrande mörk guldfärg med en luftig hvit florsslöja öfver axlar och bröst och sitter i en liten grön gustaviansk rundsoffa mot ett likaledes grönt bakgrundsdraperi. Den unga frun har säkert jämte sitt klara förstånd ett ömt och svärmiskt hjärta. Hennes utseende låter ana det, men all tvekan försvinner, då vi upptäcka på hennes vänstra arm en bok, hvilande vid hennes hjärta, och finna, att det icke är någon annan än det poem, älskadt af alla ömma själar redan på 1760-talet, i hvilket Creutz i mjukt fallande alexandriner besjunger Atis och Camillas »enfaldiga och förtjusande kärlek», för att tala med skaldens vän Gustaf Fredrik Gyllenborg. På den uppslagna bokens blad läses nämligen öfverskriften: Atis och Carn[ illa) och början af ett par rader i diktens inledning:

Och dygden ville själf Camillas skapnad söka, Att mera älskad bli och få sin dyrkan öka.

Färgharmonien i ett varmt guldbrunt och mörkt grönt är alldeles utsökt i detta porträtt. Pendantbilden af fru Scharps man i lilafärgad kostym mot blågrön bakgrund är likaledes ett vackert måladt, förträffligt porträtt. Den unge grosshandlaren med den småförnumstiga nyktra minen och den något utskjutande trumpna underläppen ser visserligen allt annat

än poetiskt svärmande ut. Väl har han en bok han också, men är det ett poem, så är det nog Gyllenborgs »Världsföraktaren». Man får hoppas, att han ej mot sin lilla fru iakttog den världsföraktande »unga Lisidors» uppförande:

Sin Iris sökte han med stränga läxor vinna, Och sedo-reglor gaf, när han begynte brinna.

I ett par miniatyrer af Bossi hade man nöjet återse herrskapet Scharp efter 14 år.

Hos den store porträttören Breda, en boren kolorist, har man, synes det mig, icke skilt de olika inflytanden, som i England påverkade honom. A ena sidan var det hans lärare Reynolds' från studiet af de gamle mästarne hämtade starka och mättade färger, som lockade honom, å andra sidan den mera modernt engelske och distinguerade Gainsboroughs ljusa och svala toner i blått och silfver. Man finner bland Bredas porträtt båda slagen, men högst synes han mig nå i de bilder, som inspirerats af Gainsborough, med hvars drömmande naturlyriska lynne hans eget närmast stämde samman, ty det är mindre karakteren än en musikalisk stämning hans porträtt gifva. Till de Gainsborough-artade bilderna hör den härliga Teresa Vandoni i Nationalmuseum. Till dem hör äfven det här återgifna porträttet af den 25-åriga fru von Langenberg, hållet i en ljust blåhvit ton. Bland Bredas öfriga arbeten vill jag särskildt nämna porträttet af modern, ännu så starkt påverkadt af hans förste lärare Pasch, det romantiska, bleka själfpor-trättet, röjande starkt inflytande af Rembrandt (via Reynolds), samt de mästerliga porträtten af grosshandlaren Tarras, konstnärens son John och skalden Oxenstjerna, det sista en verklig karaktersbild af den evigt ungdomlige, lekfulle skalk och svärmande naturpoet, som gömde sig hos den något tryckte diplomaten och hofmännen med serafimerkraschanen på den gröna fracken.