Ord och Bild: 1898

398

JOHN KRUSE.

porträtt (i Cassels museum) med den praktfulla grönaktiga halskragen, som är så rikt besatt med pärlor och broderier.

Samtidigt med dessa det stora oljeporträttets mästare voro Hall, Lafrensen, Sparrgren icke mindre imponerande mästare i det af tiden älskade porträttet i visitkortsformat, miniatyren. Alla tre ha de utfört själfporträtt, som höra till det yppersta inom denna konst. Af Hall minnes jag från utställningen främst ett obekant damporträtt (tillhörande protokollssekreteraren Mathiesen) med hög koaffyr à la Marie Antoinette, stora bruna ögon, de finaste gropar i kinderna och ett oemotståndligt tjusande, älskvärdt kokett leende öfver hela ansiktet.

Inom skulpturen glänste dock det största namnet under denna konstnärliga guldålder, Sergels. »Ord och bilds» läsare känna hans porträttkonst genom föregående uppsatser af sakkunnigaste hand. Till hans härligaste fantasistycken hör gruppen Mars och Venus, hvars marmorexemplar (ägare: öfverstekammarh. grefve Axel Wachtmeister) bildade centralpunkten i utställningens vackra, gobelinsmyc-kade skulptursal. Modelleringen af den högra sidan af Mars' öfverkropp hör utan tvifvel till skulpturkonstens odödliga mästerverk. En sådan illusorisk härmning af en lefvande kropps struktur i dess finaste unduleringar af muskler och hud är endast möjlig för en så genomsensuel och på samma gång stark natur som Sergel var. Sensualiteten i sitt ansikte har Sergel själf med djärfvaste realism betonat i sitt själfporträtt af 1793, en byst i lera. De båda små gipsrelieferna från Fullerö, »Bacchantfamilj» och »Antik offerscen», höra jämväl till Sergels bästa verk. Af hans porträttbyster meddelas här den berömda i marmor af grefvinnan v. Fersen, en vänlig bild af en vacker och glad gumma i enkedräkt. Grefvinnan Fersen, moder till två af »de tre gracerna» vid

Gustafs hof, var i sin ungdom beundrad för sin ovanliga fägring. Då hon, ännu ogift, åtföljde sin syster och dennas man Karl Gustaf Tessin till Paris, väckte hon äfven där ett stort uppseende för sin skönhet. Den galante 90-årige vetenskapsmannen Fontenelle skall vid åsynen af den unga svenska adelsdamen ha utropat: »Ah! que n'ai-je trente ans de moins!» Nonotte och Pesne skyndade sig att porträttera henne, den förre försökte uppfatta henne från den allvarliga sidan och framställde henne som en vestal, — fast nog blef det en ganska världslig och munter vestal —, den senare tog henne strax mera galliskt skämtsamt, målande henne i narrdräkt som själfva Dårskapen. Båda porträtten hänga som pendanter i

Nationalmusei franska sal.

*

Det skulle varit lockande att i ord, upphjälpta och belysta af goda reproduktioner, följa den svenska konstens företeelser äfven under de tre första fjärdedelarne af vårt sekel. Men utrymmet tillåter det ej, åtminstone icke denna gång. Det finnes i själfva verket också föga samband mellan denna äldre svenska konst och den, som efterträder densamma. Om man icke vill betrakta Sandbergs små målningar af svensk allmoge i natio-naldräkter såsom fortsättningar af Hilleströms bilder med liknande motiv (men hur olika målade!), är det inom måleriet, egentligen blott Martins landskapskonst,, som finner en fortsättning i Fahlcrantz'' tidigaste bilder (t. ex. den på utställningen förekommande stora duken, som tillhör direktör Fredriksson). Men snart öfver-gifver Fahlcrantz det från Claude Lorrain stammande traditionella flodlandskapet med sina ruiner, hvälfda broar och sitt kreatursstaffage, blir, i stället för klassiskt romantisk, modernt romantisk och kom-