Ord och Bild: 1898

436

GEORG NORDENSVAN.

rad af några statyetter, reliefer och genrebyster. En af de sistnämnda har öfvergått till Nationalmuseum — en af de för konstnärens riktning mest representativa relieferna stannade i enskild ägo i Stockholm.

Det var först tjorårets utställning som gjorde Meuniers namn och konstnärskap bekanta för en större allmänhet i vårt land. Hans rykte på kontinenten är ej häller af synnerligen gammalt datum, det förskrifver sig hufvudsakligen från världsutställningen 188g i Paris, där han uppträdde med såväl målningar som skulpturer och där han erhöll en af hedersmedaljerna. Ar 1891 uppträdde han och några hans landsmän i sluten grupp på vårutställningen i Berlin — deras arbeten väckte där större uppmärksamhet hos konstnärer och hos kri-tici än inför den stora publiken. I Dresden i fjor och i år såväl i Berlin som i München har Meunier utställt — på Se-cessionisternas senaste utställning i München var han företrädd af ej mindre än 20 nummer: skulpturer, målningar, pasteller. Albertinum i Dresden har förskaffat sig den största samling, som ännu finns, af hans arbeten i skulptur — en del i brons, andra i gipsafgjutning.

Constantin Meunier är nu en af Europas representativa konstnärer, en af dem, som man ej kan lämna ur räkningen, då man skärskådar de olika sträfvanden, som gifva vår tids konst dess karakter. Hans namn betecknar inom samtidens konst både en personlighet och en riktning, en personlighet, som behärskar ett eget område, en riktning, som för skulpturen innebär ny landvinning, nya möjligheter.

Hans område är den moderne arbetaren och det moderna arbetet — hans miljö de belgiska fabriksdistrikten med en och annan utvikning till den egentliga landsbygden och till hafskusten. Hans konst är nära besläktad med François Millets och med Raffaellis, den är episk och monumental som den förstnämndes och den kan lika väl som Raffaellis kännetecknas med namnet »caractérisme». Meunier har fört skulpturen in på det moderna lifvet, hvardagslifvet, fattigmans dagliga släp för brödbiten, han har ej sökt upp främmande ideal — hvarken andra kulturskedens eller andra rasers — han har liksom de holländske målarne förr i världen och liksom bärarne af det intima landskapet i vårt århundra-

des början och midt gifvit en konstnärlig tolkning åt den värld och det lif, som fanns att tillgå i hans egen hembygd, utanför hans dorr. Hans konstnärskap är modernt i ordets fulla och goda betydelse. Han har gifvit egna och lefvande uttryck för egna känslor, och han har gjort en betydelsefull insats i samtidskonstens arbete på frigörelse från den abstraktion och den formalism, som alltför länge tyngt och hämmat, särskildt på skulpturens område.

I århundradets början var antikens formvärld liksom dess motivkrets allenarådande inom skulpturen. Den störste konstnären var den, som hade förmåga att »se världen med en grekisk konstnärs öga», som kunde göra sina heroer, sina gudinnor och gracer så liknande de antika förebilderna som möjligt. Det har under århundradets lopp behöfts många personligheters insats för att krossa denna dödande kalla formalism. De konstnärer, som beteckna skulpturens väg till frigörelse, ha alls ej varit bildstormare, de ha ej ringaktat antikens ideal, lika litet som studiet af de gamles verk,' de ha blott försökt att se naturen med lika friska ögon, som de bästa bland grekerna gjorde det. De ha fört studiet närmare den lefvande människan, än hvad som ansågs berättigadt på Thorvaldsens tid, men så snart det ej varit fråga om att göra ett porträtt, så ha de i regeln hållit sin konst på afstånd från det lif, som rörde sig utom ateliern, de ha — liksom målarne under romantiken, under prerafae-lismen och äfven nu under försöken att å-stadkomma en dekorativ nyidealistisk konst ■—- skapat åt sig en egen värld, dit intet dam blåser in från allfarvägen, från humbugens och småsinnets värld, från den allmänna kapplöpningen efter makt och efter guld — och efter bröd för dagen. Plastiken har i den världen ingen annan uppgift än den att glädja det trötta ögat genom att skapa ett vackert släkte af bättre människor än kapplöparne. Den har ej annan uppgift än Snoilskys kreolska: »Att vara till och vara skön». Och nog får man erkänna, att i själfva verket skönhetens fordringar tillfredsställas mera genom framställning af manlig kraft och kvinnlig älsklighet än genom aldrig så trovärdiga porträttstatyer af professorer, ingeniörer, generaler i bonjour och glasögon eller i uniformsrock och pickelhufva.