Sida 478
Constantin Meunier. Af Georg Nordensvan. Med 6 bilder
44°
skelettlika kropp. De typer, som sedan återkommo i • hans skulptur, lefde redan i hans måleri, men det tycks, som hade han ej ännu nått den jämvikt och storhet i uppfattning och karakteristik, som ger hans senare alstring dess adelsmärke.
Hans målningar äro hållna i enkel, kraftig kolorit, hans figurer snarare tecknade med färg än målade. I hans typiska stora tafla »Au pays noir» — utsikt öfver ett stycke fabriksområde med murar, tak och skorstenar, men intet staffage af lefvande varelser, endast röken från skorstenarna bolmande upp mot den jämntjocka himlen — är svart naturligtvis den genomgående färgen, med inslag af roströdt, brunt, blågrått.
Under årtionden var Meunier det svarta landets och arbetarträlarnes målare. Allt mera blefvo figurerna hufvudsak i hans taflor från att ha varit staffage i miljön, slutligen bröto de sig ut och togo skulptural form. Det var en dag år 1886 -— Meunier var då redan 55 år gammal — som han tog sig för att börja modellera en arbetare i stället för att måla honom. Det var »Le marteleur» (hammarsmeden) som nu tillkom, enligt hvad Meunier själft yttrat,
utan att han gjorde sig mycket hufvudbry.
*
Det ligger befrielse i denna staty, befrielse från den tryckande luft hans måleri lefvat uti, det finns där trots, men främst styrka och glädje öfver styrkan. Han är ingen böjd och slö arbetsträl, denne smed, som i själfmedvetet lugn stöder sig mot sitt vapen, den väldiga hammaren. Han är mannakraften och hälsan, men han är ingen antik Herkules med normala atletformer, och hans förskinn och träskor äro som växta samman med hans kropp, som kunde han ej tänkas dem förutan.
Konstnären hade funnit sitt område, och nu följde ett skede af lika frodigt som energiskt och framgångsrikt alstrande. Statyer, byster, reliefer, grupper, behandlade på samma sätt, antingen de höllos i liten skala eller i naturlig storlek: i stora, breda drag, det hufvudsakliga starkt betonadt och bisakerna mera summariskt*). Obeveklig re-
* Meunier lär modellera sina figurer och grupper i naturlig storlek, äfven då han sedan ämnar reproducera dem i liten skala. Det är en helt och hållet oriktig uppfattning, att han ined förkärlek rör sig med små figurer.
alism med kraf på karakter i första rummet, linjeskönhet i det andra, men med monumental hållning. Låt vara att det är mera släktet än individen Meunier framställer, arbetaren i hans olika arter, arbetaren som arbetsmaskin och arbetaren som representant för fysisk styrka. Att den moderne atleten skildras ensidigt utbildad, vissa lemmar till öfvermätt utvecklade på andras bekostnad, endast bidrager till karakteristiken, ty det är ej människan i hennes ideela fulländning Meunier framställer, utan arbetaren, specialisten, sådan vår tids fordringar bilda henne.
Där är såningsmannen, som går fram på fältet och kastar ut sitt korn, där jordarbetaren, som står och rätar ut sin rygg och torkar sin svettiga panna, där slåtterkarlen med sin lie — dessa tre statyer äro uppställda i botaniska trädgården i Bruxelles. Där äro äfven andra yrken representerade: fiskaren, som står bredbent och säker i sina klumpiga stöflar och gapar utåt hafvet, puddlaren, som sitter och hvilar, slött stirrande framför sig, med de väldiga näfvarna tungt nedfallna på knäna — i förbigående sagdt samma ställning som Millets »Vigneron au repos» — där är kolbäraren med sitt huckle öfver hufvudet, där är glasblåsaren, stenhuggaren, bergsmannen och andra. Det som gemensamt utmärker dessa bilder är det direkta och osökta i anordning och framställning ■— de verka fångade i ögonblicket, så att säga åstadkomna i en gjutning, utan minsta tvekan om hur de skulle placeras för att göra afsedd verkan eller hvilken min de skulle ta på sig eller hur de borde vara klädda. Deras dräkt är gifven från första skizzen, första uppslaget, och så som Meunier behandlar dräkten, gör den en osökt och god plastisk verkan, utan att han på minsta sätt slår af på realismens fordringar.
Det svarta landets fabriksträlar saknas naturligtvis ej i Meuniers skulptur. Utmärglade gamla kvinnor, skinn och ben, med tom, tankeslö blick och ett stelnadt drag af bitterhet kring de tunna läpparna. Arbetare — alltid slätrakade och med kortklippt hår — med kloka ansikten, där en djup melankoli talar ur de håliga kinderna och ur ögonens lugn. Äfven de, som ej synas böjda af sitt arbete, ha samma allvar — ett leende är något absolut obekant för detta släkte och för Meuniers konst,
Källa: Project Runeberg ·
