Ord och Bild: 1898

442

GEORG NORDENSVAN.

Det lugna allvaret, ej fritt från melankoli, återfinnes äfven hos de arbetets hjältar Meunier framställt. Man har hos ett par af dem spårat intryck från antik skulptur, och man har med uppenbar belåtenhet fastslagit denna upptäckt. Själf medger Meunier gärna, att han beundrar de gamla grekerna »utan gräns». Han har aldrig uppträdt som bildstormare, han har genom sin verksamhet visat, att han af de gamla lärt den stora konsten att se yttervärlden med egna ögon, enligt sina egna förutsättningar, och att, liksom de gamle grekerna, afbilda den mänsklighet han själf sett och lefvat ibland.

Enligt hvad Georg Treu upplyser om i den ofvannämnda broschyren, har Meunier sedan flera år tillbaka varit sysselsatt med att utföra sin älsklingstanke, ett storslaget monument öfver arbetet. Dess hufvudgrupp skall framvisa Freden och Fruktbarheten; nedanför stå fyra statyer, Hammarsmeden, Bonden, Minarbetaren och Lastbäraren, och mellan dem skola uppsättas fyra stora reliefer.

Dessa reliefer äro redan färdiga — åtminstone ett par af dem ha varit utställda och tillhöra utan all fråga det bästa Meunier åstadkommit. I relieferna slår han bryggan från sitt tidigare måleri till sin skulptur. De ge vältaliga bilder af arbetet på fältet, i hamnen, i grufvan, i glasfabriken, vid smältugnen. Han behandlar reliefstilen ganska fritt, han är ej rädd för perspektiv i kompositionen, han ställer obesväradt figurerna bakom hvarandra, och bakgrunden är ej neutral utan ger, antydd i breda drag, miljön för det som framställes: ett stycke landskap, bergväggen, elden från ugnarne. Det är ändå en fast och behärskad plastisk stil i dessa reliefer, hvilkas måleriska element är vida mindre framträdande än i liknande verk af hans medbröder inom riktningen.

Ty han står ej ensam i sin konstart. Jag har ej annat än undantagsvis data till mitt förfogande, hvarken om hans eller om hans medbroders arbetens tillkomst, och kan således ej draga några slutsatser angående idéernas gång från den ena till den andra.

Det finns en belgisk skulptör, Charles va?i der Stappen — född 1843, professor vid akademien i Bruxelles, för ej länge sedan dock bosatt i Rom — som man ej kan undgå att nämna som

Meuniers värdige medtäflare och som är en synnerligen intresseväckande konstnär. Han var på senaste utställningen i Berlin representerad af 27 nummer och är äfven företrädd i Dresdens skulpturmuseum. Såväl i sina statyetter som i grupper — bland dessa den stora gruppen »die Städte-Er-bauer», två sofvande, utsläpade och utmag-rade gamla arbetare — och i reliefer går van der Stappen samma väg som Meunier, men han är lifligare, han fångar sina figurers rörelse med mera pointerad ögonblicksuppfattning än Meunier, hans framställning är mera målerisk än dennes och mera dramatiskt liffull. Han har ock en mycket mera omfattande motivkrets. Han har vid sidan af sina bilder ur arbetar- och allmoge-lifvet gjort statyetter af mondaina damer, praktfulla porträttbyster, en ståtlig staty af Vilhelm af Oranien, det fängslande sfinx-hufvudet i elfenben, guld och silfver m. m. Han synes ha ett lifligt behof af att ständigt utvidga sitt område, ett behof, som endast undantagsvis tyckes anfäkta Meunier.

Bland Meuniers småarbeten minns jag en grupp, framställande en ung man, som styr sin häst ut i sjön att bada. Förträffligt uttryckt var den barbente ryttarens fasta grepp i tygeln liksom hästens instinktiva ryggande tillbaka och samtidigt hans begärliga nosande ned mot vattnet. Jag vill gärna i detta liffulla lilla konstverk, som står utom den ämneskrets man blifvit van att se Meunier röra sig uti, se ett inflytande från van der Stappens lättare lynne och lifligare fantasi på den mera tunge, betänksamme, något tryckte Meunier. Antagandet är kanske helt och hållet oberättigadt, men det ligger dock nära till hands. Äfven hos Jules Lagae röjes överenstämmelse med Meunier — i formstudiet af den nakna män niskokroppen visa de båda intryck af Rodin, Lagae dessutom i hela anläggningen och i rörelsen i sin grupp »die Sühne», de båda fångarna, som halfnakna och utmagrade släpa sig fram, sammanbundna med en kedja från den enes halsjärn till den andres.

De Groots kolossalstaty af en sittande jordarbetare med hackan i handen — uppställd vid bangården i Tournay — är af tidigare datum än Meuniers äldsta skulpturverk. *

Meunier står som den i innevarande stund mest ryktbare och uppburne bäraren