Ord och Bild: 1898

474

ALEXIS KUYLENSTIERNA.

sig allt mer och mer undan och visa oss det blå himlahvalfvet, framför oss begränsadt af en urnformad, blodröd topp. Klyftan öppnar sig allt mer och mer, antager utseendet af en bred floddal, och så äro vi vid ingången till den slätt, på hvilken staden är belägen. Denna slätt är på alla sidor omgifven och afstängd från öknarna af den hoptrasslade sandstensgördeln, genom hvilken icke någon annan väg finnes än den vi passerat. Slätten liknar ett fågelnäste, och den bild vi här se framför och rundt omkring oss ger oss mera inblick i stadens historia än allt sökande på häfdernas på underrättelser synnerligen sparsamma blad. Här i bergens tusentals klyftor och hålor bodde horrhiterna, troglodytmänni-skorna; hit till Seirs mest otillgängliga plats togo Esaus vilda, af krig och byte lefvande söner sin tillflykt, här uppe på Hors röda hjässa gick Aaron till sina fäders Gud, sedan det blifvit honom för-kunnadt, att han till straff för att han tviflat på Jahwehs allmakt ej skulle skåda det förlofvade landet, här i denna naturliga fästning grundade Nabajoths söner, det handelskunniga nomadfolket, hufvudstaden till ett rike, som sträckte sig vida till Eufrats stränder, ett ökenrike sådant det anstod ett ökenfolk.

Då jag säger, att staden ligger på en mellan bergen innestängd slätt, får man därför ej tänka sig en plan, jämn mark; detta är en slätt endast i jämförelse med det vilda, sönderklyftade bergkaos, som omger den. Marken är öfverallt starkt kuperad, och under en vandring i staden har man icke annat att göra än att oupphörligt arbeta sig uppför med tusenårs spillror täckta backar eller nedför branta sluttningar. Och hvad återstår väl af nabatäernas rika, af romarnes glänsande, palatssmyckade stad? Ingenting eller åtminstone i det närmaste ingenting. Öfver de gamla ruinstäderna, de öde lig-

gande, endast af de vilda djuren bebodda kulturorterna, rufvar ju alltid svårmodet, den stora melankolien, men detta gäller om Petra mer än om någon annan ruin. Här hafva de lefvandes boningar, de stora gyllene palatsen och de med marmor smyckade templen försvunnit, men de dödas oförstörbara stad står kvar i det närmaste sådan som den var för tusental af år tillbaka.

Den allt förhärjande tiden och de i sitt vilda förstöringsraseri intet skonande människorna ha med bäfvan gått de dödas tysta, hemlighetsfulla boningar förbi, utan att kunna eller våga bära hand på desamma. Något finnes dock kvar af de lefvandes stad, och detta kan jag med en enda blick omfatta, om jag sträcker ut mitt hufvud mellan kolonnerna i den nabatäergraf, som tjänar mig till bostad.

Där borta vid floden, som lugn slingrar sig fram öfver slätten, ligger en guldgul, delvis nästan kopparröd, delvis åter alabasterfärgad tempelruin, på hvars terrasser oleandrar och tamarisker bilda en grönskande, rödblommande skog.

Det är Kasr Fira'un, säger beduinen, som håller fast vid sin Faraolegend och som anser, att konungen äfven borde ha ett slott på samma ställe, där han förvarat sin skatt.

Inne bland de i spillror fallna hvalfven kan man ännu finna uråldrigt, nästan för-stenadt trävirke, återstoden af bjälkar inpassade i murarne. Ett stycke hitom Kasr står en illa medfaren triumfbåge, som genom att floden brutit sig en annan väg nu står tvärs öfver denna i stället för öfver »via triumphalis», som väl fordom fört in till forum och på hvilken kanske en gång Sextus Florentinus, kejserlig legat öfver Arabien, som nu hvilar där uppe i berget, gjort sitt intåg. På andra sidan reser sig ännu midt på forum en enda grå pelare bland ole-andrarne, och där bortom finner man