Ord och Bild: 1898

476

ALEXIS KUYLENSTIERNA.

teatern framför sig, synes det som vore densamma smyckad till fest, som väntade den endast på skådespelarne och åskå-darnes glada skaror. De i klippan huggna bänkarne äro behängda med skarlakansröda, purpurfärgade, rosenröda draperier, på hvilka blåa, gula, violetta, hvita ornament och broderier utbreda sig ända ned ifrån marken ända upp till grafvarnas trösklar. Och det är för öfrigt icke endast teatern som gifver oss denna illusion. De tusentals grafvarnas såväl yttre som inre lysa i liknande färger och mönster, kommande åskådaren att tro, att de äro behängda och beklädda med dyrbara orientaliska mattor. Hvart man, stående på stadsplanen, riktar sina blickar, in i klyftor och hålvägar, upp mot topparne —• öfverallt grafvar och åter grafvar, ingenting annat än grafvar. Pelare, kolonner, trappor, kapitäl öfver och åter öfver hvarandra, allt är endast gjordt för de döda.

Och hvilka äro då dessa otaliga människor, som hvila härinne i de urhålkade bergen, söfda till ro af den sekel efter sekel sjungande floden?

Därom vet man i det närmaste intet, man kan blott säga, hvilka af grafvarna som äro af nabatäiskt och hvilka af grekiskt-romerskt ursprung. Och ehuru på flera af de grekisk-romerska samt äfven på några få nabatäergrafvar små inskrifter finnas, gifva de oss föga upplysning. Endast den med en lysande titulatur försedde Sextus Florentinus har lämnat sig helt i eftervärldens våld. Men af forskare sedan århundradets förra hälft hade befintligheten af en stor nabatäer-inskription angifvits, en inskription, som dock af senare resande ej kunnat återfinnas. Först föregående år ha domi-nikanerna från Jerusalem återupptäckt densamma och öfverlämnat den tolkad i vetenskapens händer, men ehuru denna inskription ger en del intressanta upp-

lysningar om nabatäernas begrafnings-ceremonier och öfriga religiösa bruk, säger den oss dock ingenting om grafvens invånare. Man har äfven frågat sig hvar alla dessa döda befinna sig, då alla graf-salarne och nischerna äro fullständigt tomma.

Denna fråga ha emellertid beduinerna löst på ett visserligen praktiskt, men dock ingalunda efterföljansvärdt sätt, sålunda visande, att äfven de värsta barbarer i-bland mot sin vilja göra tjänst som vetenskapens banbrytare. Af roflystnad, i hopp om att finna skatter, ha de brutit upp golfven i ett par grafvar och ha funnit — inga skatter visserligen men stenarne som täckt graföppningarna. På en af dessa stenar står att läsa å naba-täiska språket: »Anischu nabatäerdrott-ningen Schukailats broder son af. . . .» Denna Anischu är konung Malikus, den näst siste nabatäer-konungens, svåger och vi ha således här en graf, hvars ålder kan bestämmas, då nabatäer-konungarnes välde ju slutade vid den romerska eröfringen år 106, då den romerske ståthållaren i Syrien Cornelius Palma förvandlade Arabia Peträa till en romersk provins.

Ännu vill jag visa eder något från denna undrens stad, en graf liksom allt annat, en graf som dock, af vissa tecken att döma, under en epok gjort tjänst som kyrka, det monument som af beduinerna kallas Ed Der, det vill säga Klostret, och som gifvit hela det berg, på hvilket det är beläget, samma namn. Vi vika af midt för Kasr Fira'un till höger, in i en djup klyfta, som snart mörk, trång och skarpt sluttande för oss rätt in i bergens innandömen, där den i skikten liggande sandstenen är omväxlande röd och gul och där man kan blicka ned i mörka, bottenlösa afgrunder djupt under bergens rötter, hvarifrån, enligt beduinernas påstående, fördolda gångar föra ut i Ara-bas sandöken.