Sida 554
Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
268
THOR ANDERSSON.
— med det bevingade ordet: »Mina herrar, låtom oss arbeta raskt! Låtom oss sätta Tyskland i sadeln! Rida skall det snart kunna!» Och under sammanträdet den 27 mars 1867 gaf han, då hans frihetsvänliga riktning i ett anförande af Lasker betviflades, uttryck åt sin politiska åskådning med orden: »Mina intressen för de utrikes angelägenheterna äro icke endast de starkaste utan äfven för närvarande de allena bestämmande. Men detta utesluter icke, att äfven jag delar den öfvertygelsen, att den högsta grad af frihet för folk, för individ, som är förenlig med statens säkerhet och gemensamma välfärd, alltid är eftersträf-vansvärd och en plikt för hvarje ärlig regering.»
Denna och många liknande bekännelser skilde snart Bismarck från de preussiske konservative, hvilka icke voro i stånd att följa med hans storartade utveckling äfven inom den inre politiken och därför blefvo hans lidelsefulla motståndare. Tyskland hade emellertid snart satt sig i sadeln; det lifligaste motståndet i det inre — det genom de welfiska intrigerna
— begränsades i hög grad genom wel-ferfondens beslagtagande. I april 1869 började också de parlamentariska aftnarna hos Bismarck, hvilka vunno berömmelse genom kanslerns tvångsfria och älskvärda umgängessätt med de deputerade. Bismarck, som under de senaste åren burit en oerhörd arbetsbörda, kunde unna sig någon hvila och tillbragte sommar-och höstmånaderna 1868 och 1869 på det stilla Varzin, hvilket jämte palatset i Wilhelmsstrasse under ett årtionde blef den europeiska politikens medelpunkt. Bismarcks väldiga kroppskrafter hade under de senaste åren starkt angripits och behöfde skonas. Sitt inflytande på den inre tyska politiken hade han själf begränsat så mycket som möjligt. Han kunde desto mera ägna sin uppmärksam-
het och sitt arbete åt brytningen med Frankrike.
Denna hade under fredsförhandlingarna med Österrike framträdt i tydlig dager. Redan två dagar efter preliminärfreden i Nikolsburg började Napoleon framställa yrkanden på kompensationer med anledning af den stora makttillväxt Preussen genom kriget vunnit. Intet mindre än återställandet af Rhengränsen före 1814 äfvensom åtskilliga andra områden var Napoleons önskningsmål. Detta afvisades, och icke större framgång hade Napoleons försök följande året att af konungen af Holland få köpa Luxemburg och Limburg. På samma sätt gick det med det franska förslaget att genom inköp af järnvägar i Belgien ställa detta land under franskt inflytande.
Kom så frågan hvem som skulle efterträda den från Spaniens tron fördrifna drottning Isabella. Omsider riktades spanjorernas uppmärksamhet på det furstliga hohenzollernska huset, hvilket några år förut gifvit Donaufurstendömena deras härskare. Historien om den hohenzollernska tronkandidaturen är ännu icke skrifven. De respektive staternas arkiv hafva ännu icke biktat sitt innehåll, och många af de förnämste agerande personerna i det drama, som bär den spanska tronkandidaturens blodbesudlade namn, hafva ännu icke själfva fällt omdömen öfver sina egna roler. Den förste, som man nu kan vänta skall göra det, är Bismarck i sina bebådade memoarer —- såvida icke dessa komma att bereda världen samma eller liknande öfverraskning som diplomatens i början af århundradet, hvilken förklarade, att orden äro till för att dölja tanken. Ett slutgiltigt omdöme om Bismarcks betydels edigra verksamhet för påskyndandet af det stora fransk-tyska krigets utbrott kan ännu icke fällas. Men icke tyckes han — hvilket framgår af en bland de förnämsta käl-
Källa: Project Runeberg ·
