Ord och Bild: 1898

THOR ANDERSSON.

hoppades att upplefva, fyllts, betraktar jag mig såsom i någon mån löst från mina politiska förpliktelser emot mitt fädernesland.» Det oaktadt kom han att ännu under två årtionden leda Tysklands öden, under det första som det tyska rikets byggmästare och som mäklare i den europeiska fredens tjänst, under det senare som förare till sociala reformer och befordrare af de tyska ko-lonialsträfvandena.

Om hans verksamhet efter jubeldagarna har den förnämste nu lefvande kännaren af det moderna Tysklands historia, professor Erich Mareks i Leipzig, nyss skrifvit följande: »Han fulländar sitt Preussens gamla arbete; han blifver tysk; han blifver det tyska rikets grundläggare. Men den höjd han nått, det jubel, som ombrusar den fordom hatade, den afslutning han tyckes vunnit — de tillfredsställa honom icke. Han går tillsammans med det parti, med hvilket han gemensamt segrat, till utbyggandet af det nya verket och för i dess förbund ny skickelsediger strid. Men den liberala världen är dock i själfva verket icke hans; de ekonomiska motsatserna, den sociala nöd, som samtidigt med den liberala principens seger och ur den kommit i världen, gripa honom allt mer och mer. Och under det att dagens små strider synas snärja och förlama honom, drager han sig under dessa innehållsdigra månader 1877 tillbaka till landtgod-sets ensamhet och ställer för sig frågan om en ny lifsuppgift. Åter blifver han inkarnationen af det lefvande, det nödvändiga, som vill tränga igenom på den nya dagen, och då han återvänder i världen, för han med sig ett nytt system för statens och nationens konsolidering; han gör trängande önskningar och klagomål, anspråk och tankar till statsmanna-handling. Och äfven den har han utfört. Sitt lands ekonomi har han utåt afskilt

och inåt gjort hundrafaldt rikare. Sitt rike har han genom de nya tullarna för första gången tillförsäkrat en själfständig finansiel existens. Åt sin ståt, sin monarki, sitt kejsardöme har han eröfrat en hel värld af nya plikter, djupare sträfvanden, innerligare, sedligare och mera politisk makt. Ä nyo trädde i hans väg motståndet från de af denna mängd af skapande planer öfverraskade eller hotade; för andra gången blef han ledaren af en omhvälfvande allmän rörelse, och för andra gången har han i det viktigaste segrat. Då blef hans kejsares krona det äkta vårdtecknet för det uppåt- och framåtsträfvande tyska lifvet; välstånd och arbete slöto sig samman omkring honom; den sociala stridens och den sociala läkekonstens stora problem har han först efter sitt sätt men med väldig och banbrytande kraft ryckt in midt i statens verksamhet. Och detta hans Tyskland, som han så på nytt enade och bevingade, förblef, så länge han regerade det, bland kontinentens makter den första — han omgaf det med den egna kraftens och det främmande biståndets skyddande vallar. Han visade det, då stunden för ny utveckling närmade sig, vägen ut ur den trånga europeiska kretsen till jordklotets vidder — vägen öfver hafvet till handels- och sjömakt i världens midt. Outplånligt har han intryckt spåren af sin verksamhet i en ny epok; all tysk existens har han då, vare sig under ihärdigt motstånd eller med hänförelsens jubel, ända i djupet genomträngt med sitt väsen. Då han blef sjuttio år gammal, stod han först på höjdpunkten af kraft och framgång som grundare och nybildare af detta rike, ja, af detta folk. Och om man någonsin kunde säga det om en person: furst Bismarck var då den tyska nationen».

I dess inre angelägenheter har Bismarck utöfvat det största inflytande ge-