Sida 562
Bismarck. Af Thor Andersson. Med 16 bilder
514
THOR ANDERSSON.
FURST BISMARCK. PORTRÄTTSTUDIE AF F. VON LENBACH.
mest uppmärksammade aktörerna på den politiska skådebanan — med all rätt hafva de ock blifvit karakteriserade som statssocialister. Att Bismarck med införandet af den allmänna rösträtten äfven önskade att tränga tillbaka medelklasserna, hvilka begärde icke endast en del af makten, utan likasom i England all makten, kan icke bestridas.
I den sociala frågan har Bismarck tidigt uttalat sig. Redan i februari 1865 skrifver han, att äfven om en omedelbar och direkt reglering af arbetslönerna genom staten icke synes utförbar, så är därmed icke frågan utesluten, om icke en indirekt och medelbar inverkan från dess sida i detta hänseende kan äga rum; jag erinrar här endast om det äfven i England bestående förbudet mot trucksystem, inskränkning af barns fabriksarbete, förbud mot beslagtagande af arbets-
lönen, samt slutligen om koalitionsrättens garanterande och understödjande af produktions-föreningar. Som tyska rikets kansler har han obetingadt erkänt rätten till arbete. »Jag står därför, så länge jag stannar på denna plats», försäkrade han själf.
Under senaste ämbetstiden har Bismarck på ett både förundrans- och erkännansvärdt sätt ägnat sig åt lösningen af åtskilliga sociala spörsmål —-här behöfver ju endast erinras om Tysklands epokgörande föregångsarbete på arbetareförsäkringens stora och svåra område. Men liksom hans gamle kejsare endast med svårighet kunde följa Bismarck på hans politiska stormbana, så har denne själf icke förmått att på många af de viktigaste områdena i vår tids brännande spörsmål — arbetarefrågan — följa och till-lämpa de rön och resultat vår moderna vetenskap och praxis redan nått. Det oaktadt förtjänar Bismarck att ihågkommas äfven af de skarpaste motståndare till hans politik för den världshistoriska insats han gjorde i det sociala reformarbetet, då han icke längre lät detta vara individens sak, utan förklarade, att här hade den moderna staten sina största, sina svåraste uppgifter att lösa.
Här får icke förbigås Bismarcks förhållande till 1890 års arbetarekonferens i Berlin -— ett kejserligt hugskott, som på den allvarlige betraktaren verkar lika fars- och frasartadt som den bländande fredssvärmare, det alltid er-öfningslystna moskovitiska väldets härskare nyligen behagat tända. Resultatet af konferensen, på hvilken — för att använda ett omdöme, som återfinnes
Källa: Project Runeberg ·
