Ord och Bild: 1898

516

THOR ANDERSSON.

tarnas mening. Typiskt i detta hänseende är det, att socialdemokraterna icke på något sätt blefvo representerade i det utskott, som behandlade lagen om ålderdoms-och invaliditetsförsäkring. Hvilken motsats erbjuder icke detta till förhållandena i England! Då där den senaste stora arbetarekommissionen tillsattes, betraktades det — trots det att de konservativa då voro vid makten — som en själfklar sak, att först och främst arbetarne borde representeras, och i öfverensstämmelse härmed fingo också de inflytelserikaste arbetareledarne plats i kommissionen. Att handla så skulle Bismarck ansett orimligt. Statens förhållande till arbetaren var enligt hans åsikt förmyndarens. Fjärran låg honom tanken att rådfråga arbetarna och låta dem själfva utöfva inflytande på besluten.

Gynnandet af de högre klasserna på bekostnad af de lägre, hvilka borde stå under förmyndareskap, var Bismarcks politiska ideal, och ju äldre han blef, dess större kärlek hyste han för tvångets regemente — och hvad annat kunde man väl vänta af en person, som året före sin död förklarade, att hela hans lif varit högt spel med främmande penningar, på samma gång som han aldrig med säkerhet kunnat förutse, om hans planer skulle lyckas.

I vältaliga ordalag, genom hvilka hans filantropiskt sinnade samtida kände sig bortstötta, prisade han vapen och allianser som elementen i all nationel storhet och kallade blod och järn för de bästa läkemedel till helandet af det sargade Tyskland. Partierna kände sig omväxlande tilldragna och bortstötta af Bismarck, men städse höll han dem i spänning. Hans mottaglighet för moderna idéer var gränslös och inskränktes icke af någon fördom. Med geniets egoism

skred han hänsynslöst fram öfver dem, hvilka icke förmådde följa honom. I tur och ordning använde han för sina mål alla partier, alla europeiska makter. Frankrike, Ryssland, Österrike voro en tid hans motståndare, en tid befordrare af hans planer. Inom hans eget land förebrådde honom i tur och ordning alla partier hans otillförlitlighet. Men med ären började man öfverallt i Europa att inse, att hans utrikes statskonst var ett verk af hög visdom. Hvad rikets inre beträffar, så förmådde han i alla händelser icke att förmildra de besegrades agg; vid hans fall skallade deras allmänna jubel.

I alla fall skall framtiden icke taga det så tragiskt, att han begagnade sig utaf och sönderref partierna. Öfver sådant tillvägagångssätt dömer världshistorien ungefär så som den engelske domaren, hvilken ådömer det skenbara straffet af en farthing. En tids fraktionsväsen är redan i en nära framtids ögon en oviktig sak. En statsmans handlingar och icke hans partitrohet bestämma eftervärldens dom. Partier hysa gent mot sina forna vänner en öfvergifven älskarinnas agg. Däraf den bitterhet, med hvilken partierna vredgades på Bismarck, så mycket mera, som han själf brukade med vild lidelsefullhet angripa hvarje ny motståndare. Han var hvad hans landsmän kalla »ein guter Hasser». Äfven af obetydliga anledningar utbröt han i hån och smädelser mot sina fiender. Tre stora inre krig har han fört: först mot de liberala, sedan mot centern och sist mot socialdemokraterna. Dock makten — äfven i den inre politiken — ingöt hos honom alltid aktning, och därför gaf han sedermera efter för att försona sig först med en del af de liberale, sedan med de klerikale.

Ty ännu mera imponerande än själs-lifvets styrka är hos denne utomordent-