Ord och Bild: 1898

550

AUGUST HAHR.

äro tänkta. Deras strid är tam och kraftlös. Det intresse de väcka är mer arkeologiskt och konsthistoriskt än konstnärligt.

Innan vi lämna dessa alster af en uppåtsträfvande plastik, kasta vi en blick på några verk, som vid första åsynen tyckas oss ålderdomliga nog men vid närmare granskning befinnas segla under falsk flagg, i det de tillhöra den s. k. arkaiserande konsten, en afsiktlig efter-härmning af den gamla stilen. Grunden till denna efterbildning var vanligen den, att konstnärerna för hieratiska ändamål komponerade skulpturer med de gamla bilderna såsom mönster, emedan dessa föreföllo grekerna heliga och vördnadsvärda. Äfven forskare ha bedragit sig på dylika efterhärmningar. De flesta af de i glyptoteket förvarade arkaiserande verken äro dock af en annan art. De tillhöra en under antikens sista dagar, särskildt under Hadrianus' tid, uppkommen konstriktning, som, i besittning af en eminent utvecklad formbehandling, hämtade sina motiv från eller rent af kopierade äldre tiders konst. Man efterbildade t. o. m. assyrisk och egyptisk stil, såsom t. ex. Osiris-Antinous staty (i röd marmor) i glyptotekets egyptiska afdelning visar oss. Arkaiserande konst träffas dock ej endast i antiken. Efterbildning af primitiv konst har, som bekant, gått igen i det ic):de årh. (t. ex. i den engelska præ-rafaelitismen) och skall troligen ej upphöra med detta. Där ej den gamla formen fylles af modernt pulserande lif blir den en förfallets konst, tecken till konstnärskraftens afmattning, originalitetens bankrutt. Säkert skall eftervärlden minnas blott de högst begåfvade af sådana arkaiserande konstnärer — och de äro ett fåtal — men lämna den öfriga skaran åt välförtjänt glömska . I en konstriktning som den nationelt holländska på 1600-talet kunna vi däremot tjusas af hvilken som

helst af dess otaliga småmästare. För-därflig är för öfrigt hvarje efterbildning, den må gälla primitiv eller utvecklad konst. Canova och Thorwaldsen äro i utvecklingens ked ej så gyllene spännen, som man lärt oss att tro. Men vi återgå till antiken. I den arkaistiska Dionysos' staty se vi en gammalgrekisk typ, återgifven med den senromerska konstens fulländade teknik. Guden, den äldre, skäggige Bac-kos, står stel och rak med framsträckta underarmar, med vänstra foten framför den högra, vinlöfskransad hjässa och klädd i tvenne mantlar, dessutom omgjordad med en panterhud. I vänstra handen håller han en skål, i högra en kanna. Vi kunna tänka oss honom stående i den mystiska skumdagern i ett Backos-tempels celia, åkallad såsom den gudasän-de befriaren, sorgernas milde försking-rare. En likartad bild är Artemis från Gabii. Klädd i grekisk kiton, med prydligt diadem å hufvudet och med en däri och i de långa flätorna fäst, nedfallande slöja, framskrider gudinnan nästan sväfvande. I högra handen håller hon ett rådjur, i den vänstra har hon antagligen haft bågen eller facklan. Denna figur är en verkligt konstnärlig skapelse, omgjuten af ett poetiskt behag. Kring de smidiga lemmarna smyger det med öfverdådig mejsel framtrollade draperiet och drifves bakåt af draget vid den hastiga rörelsen. Det är Selene vi se, den kyska gudinnan, som i månskensnätterna ljudlöst sväfvar öfver de belysta bergens kammar ned i den skogrika dalen. Några arkeologer hafva hänfört statyn till konsten efter Fidias vid 5:te århundradets slut, i det de jämfört den med mä-nadframställningar från denna tid samt Nike-Apterostemplets balustradreliefer. Men det äfven på de minsta detaljer riktade virtuosmässiga utförandet i förening med den arkaiska typen synes mig hänvisa till den romerska kejsartiden.