Tillbaka Read Runeberg

Ord och Bild: 1898

Originalsida 675
Originalsida 675
Originalsida 674
Originalsida 675
674–675

På sidan 675 nämns Max Bruch

Sida 675

Musik. Af M. J.

DAGBOKEN.

i I

därför i alla fall godt om vår duktiga operakörs förmåga, att den så rent och med så pass mycken välklang kunde sjunga sitt vanskliga parti. Solokvartetten redde sig för öfrigt sämre, men äfven för den äro svårigheterna enorma, och man kan icke begära, att ännu icke fullt utlärda elever skola lyckas i uppgifter, med hvilka erfarna artister kanske icke ens skulle kunna gå i land. Den ende, som med artistisk säkerhet och behärskning sjöng sitt svåra parti, var hr Strandberg, ehuru man i den marschartade sats, där hjältelifvetbesjunges, kunde önskat en mer heroisk stämma och föredrag. Hvad utförandet af det stora och fordrande verket för öfrigt beträffar, så var det i allmänhet utmärkt af mycken klarhet och omsorg. Stråkstyrkan var förstärkt (jag räknade ända till 12 första violiner), och hr Nordqvist hade tydligen nedlagt mycken möda på instuderingen. Men det fattades kanske något af den bredd och storhet, eld och flykt, den karakter, som bör finnas; det var ofta något för petigt och smått öfver hela tolkningen. Att det underbara verket på helt annat sätt kom till sin rätt under hr Nerudas ledning 1891, torde åtminstone vara säkert, och äfven under Hans Richter har jag hört det verka vida mer tändande, än fallet nu var.

Och dock gladdes man öfver att åter få höra det odödliga snilleverket, som emellertid för att vinna full förståelse borde hvart år stå på repertoaren, men nu i stället utföres på sin höjd hvart sjette eller sjunde år. För den som är något förtrogen med Beethoven, och hvem bland den verkligen intresserade musikpubliken är väl icke det, erbjuder det icke några större svårigheter att genast uppfatta och njuta af de mångfaldiga skön-heterna i denna symfoniernas symfoni, men för att rätt kunna tränga in i dess innersta väsen fordras det ett helt studium eller åtminstone ett upprepadt åhörande, något som under nuvarande förhållanden är omöjligt. Och äfven för kapellet vore det nyttigt, om det mer än nu sker, finge tillfälle att öfva sig på konstens högsta uppgifter.

Hvarför Beethoven i denna komposition sprängt den symfoniska formen och afslutat verket med körer, än en fråga, hvars besvarande framkallat en hel litteratur. Enklast är väl svaret gifvet i den förklaringen, att han för att uttrycka det omätliga jubel, hvarmed han ville ge uttryck åt den harmoni, som han i de föregående satserna liksom tillkämpat sig, fann instrumenten otillräckliga

och därför tillgrep människorösten, detta det härligaste af alla instrument, samt ordet, för att klart uttrycka sin mening. Denna fann Beethoven tydligast återgifven i Schillers ode »An die Freude» och underlade den därför som text under sin jubelhymn. Att denna på samma gång är en lofsång, framgår af det sublima stjärn-adagiot (»Ihr stürzt nieder, Millionen; Ahnest du den Schöpfer, Welt? Such' ihn über'n Sternenzelt! Uber Sternen muss er wohnen».). Flere af Beethovens föregående symfonier afslutas med lofsånger eller jubelhymner, blott är här allting kolossalare. Att han härigenom sprängde sönder den gängse symfoniska formen, däråt ägnade han säkerligen ingen tanke, hela hans väg framåt utmärkes ju af en ombildning och nybildning af former. Det är de stora snillena hvilka alltjämt ställa formlärans regler på hufvudet och i sin ordning med sina verk framkalla nya regler. Och så är alltjämt utvecklingens gång.

För de oerhörda fordringar, Beethoven ställer på människorösten, som han behandlar fullt instrumentalt, både i detta verk och i D-mässan, får han än i dag uppbära förebråelser. Wegelius skrifver i sin musikhistoria med anledning häraf följande, hvari litet hvar torde kunna instämma: »Det synes oss lika lönlöst som fåvitskt att ännu i våra dagar diskutera om, huruvida mästaren haft rätt eller orätt däri. Sådana »Herkules-stoder» som D-dur-mässan och nionde symfonien få icke mätas med vanlig alnsticka, och inför så väldiga uppenbarelser af musikens elementära urkraft har kritiken helt enkelt att böja sig. Om någonsin har Beethoven just i detta fall rätt att tillropa den sitt bekanta yttrande till Schuppanzigh: »Glaubt er, dass ich an eine elende Geige denke, wenn der Geist zu mir spricht und ich es aufschreibe?»

Programmet vid denna konsert utfylldes med ouvertyren till Coriolan och en violinkonsert, dock icke Beethovens, ehuru hr Zetterqvist fanns att tillgå, utan Max Bruchs i g-moll. Bruch är säkerligen ingen Beethoven, snarare är han i släkt med Mendelssohn, men hans konsert är ett vackert och af violinister mycket omhuldadt, alltså tacksamt verk, som emellertid vid detta tillfälle, som naturligt var, gjorde en något slät figur. Den spelades emellertid mycket vår-dadt och känsligt, blott på sina ställen kanske väl salongsmässig! och icke med tillräcklig energi och brio, icke heller alltid med fullt

På sidan nämns Max Bruch

Källa: Project Runeberg · ·