Sida 230
Alger
förekomma mycket sparsamt. Diamanter och guldsand påträffas i Vad-el-kammels flodbädd i närheten af Constantine. -- Hvete och korn, tobak, indigo, bomull, oranger, oliver, vin samt grönsaker af alla slag odlas vida öfver landets behof. Ett slags gräs, "alfa", som i mängd växer på högslätterna, har i senare tider, på grund af dess trådämnes användbarhet vid tågoch papperstillverkningen, blifvit en ganska vigtig utförselvara. Ek, korkek, ceder, och Thuja bilda de rika skogar, som kläda Lilla Atlas. -- Silkesodling idkas med framgång. Högslätterna i söder lemna bete åt väldiga fårhjordar. Biskötsel är en älsklingssysselsättning för Tells trädgårdsodlande kabyler. Korallfiske idkas vid La Calle (nära gränsen till Tunis) och inbringar 2 mill. fr. om året endast för råvaran. Algers hästar äro bekanta för sitt präktiga utseende. Utom de vanliga europeiska husdjuren finnas der äfven dromedarer. Lejon- och vildsvinsjagter äro i bergstrakterna inga ovanliga nöjen.
Befolkningsförhållanden. Alger hade 1872, vid den senaste allmänna folkräkningen, 2,414,218 innev. Sedan 1866 hade folkmängden minskats med nära 1/2 mill., hvilken minskning hufvudsakligen vållades af den förfärliga hungersnöden åren 1867--68, då t. ex. i provinsen Oran hvar femte person omkom. Muhammedanerna utgjorde nära 88 % af befolkningen; fransmännen voro allenast 129,601 till antalet; 71,366 innev. voro af spansk, 29,863 af italiensk härkomst; 34,574 voro judar. -- Rasernas mångfald är stor. Utom de invandrade europeerna märkas i främsta rummet berberna, eller -- som de der allmänt kallas -- kabylerna (kbila, "stam"), ättlingar af landets urinnevånare, samt dernäst araberna, i städerna kallade morer. -- Redan före den franska eröfringen fans för den manliga delen af den muhammedanska befolkningen, särskildt i städerna, ett ordnadt undervisningsväsende, som dock ej sträckte sig synnerligen långt utöfver läsoch skrifkunnighet såsom mål.
Handel. Samfärdsmedel. Handeln är ganska betydande, utan att egentligen vara i blomstrande skick. Uppgifter från de senaste åren uppskatta införseln till 153,4 mill. fr. och utförseln till 98,5 mill. fr. Ungefär 2/3 af den förra och nära 1/2 af den senare härröra från handelsförbindelserna med moderlandet. Fransmännen hafva, liksom förut romarne, förnämligast i militäriskt syfte gjort mycket för underlättandet af samfärdseln med landets inre delar. År 1872 fans en jernväg mellan Oran och Alger och en annan mellan Philippeville och Constantine; andra voro föreslagna eller under anläggning.
Historia. Det nuvarande Alger omfattar forntidens Numidien och Mauretanien. Dessa land eröfrades af romarne omkr. 46 f. Kr. Under de romerske kejsarne voro de i det mest blomstrande tillstånd och hade öfver 30 folkrika städer. I 5:te årh. inföllo vandalerna derstädes; i 8:de århundradet efterträddes dessa af araberna. Omkr. 935 grundade en arabisk furste, Zeiri, den nuvarande staden Alger, och hans efterkommande innehade landet till 1148, då de undanträngdes af almohaderna, hvilka herskade der till 1269. Derpå styckades det i små områden. När morer och judar i slutet af 1400-talet fördrefvos från Spanien, slogo de sig ned i Alger. Från denna tid blef A. en härd för sjöröfveriet. I de kristnes strid mot sjöröfvarena hade väl Ferdinand den katolske några framgångar, men redan i början af 1500-talet fördrefvos spaniorerna, med Turkiets hjelp. af Djereddin (l. Chaireddin) Barbarossa. Denne ställde sitt rike, Alger, under Portens öfverhöghet (1520). Han grundade militärdespotismen i Alger och organiserade dess sjöröfvareväsende. År 1600 fingo janitsjarerna rätt att utse en dej, hvilken såsom deras befälhafvare skulle stå vid paschans sida. I början af 1700-talet gjorde sig dejen oberoende af Porten. Derefter bildade A. en militär-republik med den af janitsjarerna valde dejen till öfverhufvud. -- Alla försök att hämma sjöröfveriet voro länge fruktlösa. Expeditioner mot Alger företogos: af Karl V 1541, af engelsmännen 1670, af engelsmän och holländare gemensamt 1669 och 1670, af Ludvig XIV 1682, af spaniorerna 1775; men alla misslyckades mer eller mindre. Först 1815 förskaffade nordamerikanerna aktning åt unionens flagga genom en seger, vid Cartagena, öfver Algers flotta. Följande året bombarderades staden A. af engelsmännen under lord Exmouth, och dejen tvangs derigenom till flere medgifvanden. Men 1817 vågade sig algerska sjöröfvare åter ut och uppbringade fartyg, hvilka tillhörde de makter, som icke gåfvo dem tribut. Sverige var bland de stater, hvilka beqvämade sig att erlägga skatt.
Flere kränkningar af den franska flaggan, hvartill kom en skymf, som tillfogades Frankrikes konsul af Algers dej (1827), förmådde ändtligen fransmännen att vidtaga kraftiga åtgärder mot sjöröfvarena. År 1830 eröfrade de staden Alger och togo den siste dejen till fånga, Småningom sträcktes eröfringen ut öfver de närmaste delarne af landet, under ständiga strider med araber och kabyler. Abd-el-kaders namn säger i detta hänseende lika mycket som en lång skildring. Med hans tillfångatagande (1847) och kufvandet af kabylerna på Atlas' högslätter (1854) kan eröfringen sägas hafva blifvit fullbordad. Men äfven efter denna tid hafva understundom (senast 1871) våldsamma uppror hotat främlingarnes herravälde. Frankrike underhåller för den skull ständigt i A. en betydande truppstyrka -- år 1873: 59,684 man, hvaraf 9,000 infödingar (turcos). Men Algers förr mycket prisade lämplighet såsom plantskola för krigisk duglighet blef genom tysk-franska kriget 1870-71 satt i starkt tvifvelsmål.
Förvaltning. Sedan år 1870 är A. egentligen icke att betrakta såsom koloni. Genom ett dekret från Tours, af d. 24 Okt. s. å., anordnade nämligen nationalförsvarsregeringen en ny civilförfattning. Algers provinser: Alger, Oran och Constantine, blefvo upptagna i de franska departementens antal och fingo hvardera sin prefekt samt rätt att sända deputerade till nationalförsamlingen. I spetsen för förvaltningen står en generalguvernör, med ett conseil supérieur
Källa: Project Runeberg ·
