Sida 39
Absorption
1) Kem. Insugning, eller fasta och flytande kroppars egenskap att upptaga gaser, för så vidt den beror af adhesionskraften. Af fasta kroppar ega de mest porösa, t. ex. kol och platinasvamp, största absorptionsförmågan. Enligt Saussure absorberar buxbomkol en 90-faldig volym ammoniakgas, en 75-faldig volym vätgas, men endast något öfver en 9-dubbel volym syrgas. Då gaser absorberas, frigöres värme (det latenta värmet), till följd hvaraf den absorberande kroppen upphettas; nyss utglödgadt kol t. ex. kan så hastigt absorbera syre och qväfve ur luften, att det deraf upphettas till antändningstemperaturen. Olycksfall vid krutfabriker ha inträffat af denna anledning. En vätskas absorptionsförmåga är beroende af vätskans och gasens natur, af värmegraden samt af trycket. Vid lägre värmegrad och vid starkare tryck är absorptionsförmågan större än vid högre värmegrad eller mindre tryck. Vätskor, som vid lägre temperatur eller under starkt tryck blifvit mättade med gaser, afgifva gas, då de uppvärmas, eller då trycket upphäfves. Vätskors förmåga att absorbera gaser är mycket olika för olika gaser. Så t. ex. upptaga vid 0° och vanligt lufttryck 100 volymer vatten 2 volymer vätgas, 4 volymer syrgas, 2 volymer qväfgas, men ända till 105,000 volymer ammoniakgas. P. T. C.
2) Fysiol. Absorptionen af gaser är för alla lefvande varelser ett oeftergifligt lifsvilkor. Utan ett ständigt gasutbyte mellan de väfnadselement (celler), af hvilka deras kroppar äro uppbyggda, och atmosferen är intet lif möjligt. Detta utbyte sker antingen mera direkt, såsom hos landdjur och landväxter, eller medelbart, såsom hos de varelser, som lefva i vatten, i hvilket senare fall utbytet eger rum mellan den lefvande organismen och de gaser, som vattnet absorberat ur luften. Hos de högre djuren förmedlas gasutbytet genom blodet och går i stort ut på upptagande af syre och afgifvande af kolsyra; detta är "andning" i vidsträcktaste bemärkelse. - Med absorption menas inom fysiologien äfven upptagandet i blodet af vätskor. Vanligen betecknas med detta namn endast uppsugning genom hud och slemhinnor af sådana vätskor, som komma utifrån, såsom t. ex. vatten och näringsämnen ur den genom matsmältningen förarbetade födan, hvaremot återupptagandet i blodet af sådana vätskor, som bildats inom kroppen, benämnes resorption; dock ser man ej sällan dessa ord nyttjade utan åtskilnad. Absorptionen af vätskor till blodet tillhör den grupp af företeelser, som man i fysiken benämner endosmos (se d. o.), ehuru de egendomliga förhållandena inom den lefvande organismen ej oväsentligt modifiera denna process. C. L.
3) Fys. Ljusets absorption. När ljusstrålar falla på en kropp och intränga i dess inre, går alltid en del ljus förloradt. Detta säges vara absorberadt, och den process, som dervid eger rum och som för öfrigt till sin verkliga natur är föga känd, kallas absorption. Att under sådana förhållanden en ljusförlust uppstår, ser man dels deraf, att det ljus, som reflekteras från en ogenomskinlig (opak) kropp, t. ex. svart glas, alltid är svagare än det infallande ljuset, dels deraf, att detsamma i de flesta fall är färgadt, äfven när det infallande ljuset är hvitt, hvilken senare omständighet beror derpå, att absorptionen icke är lika stark för de olika färger, hvaraf det infallande ljuset är sammansatt. Vid belysning med enfärgadt ljus synas alla kroppar hafva det infallande ljusets färg, utom de, som fullständigt absorbera denna färg. Dessa måste nämligen synas svarta. När ett landskap om natten belyses med röd s. k. bengalisk eld, se vi alla föremål i denna färg, men de kroppar, som starkt absorbera den röda färgen, synas mörkare än de öfriga, och de som vid dagsljus hafva grön färg, t. ex. växternas blad, förefalla oss nästan svarta. Absorptionen är följaktligen orsaken till att kropparna vid dagsljus synas olika färgade. -- Äfven de genomskinliga (transparenta) kropparna visa absorptionsfenomenet derutinnan, att det ljus, som genomgått dem, är svagare än det infallande och ofta färgadt, ehuru det infallande ljuset var hvitt. Verkan af gröna glasögon, hvilka gifva alla föremål, betraktade i det hvita dagsljuset, en grön färg, måste tillskrifvas absorptionen, i det nämligen de röda, gula och blå färgerna, då de genomgå det gröna glaset, nästan fullständigt absorberas, och endast de gröna färgerna förmå utan större förlust passera genom detsamma. Föremål, belysta med röd bengalisk eld, kunna knappast ses, om de betraktas genom gröna glasögon, emedan det gröna glaset nära nog fullständigt absorberar det röda ljuset. Genomskinliga ämnen absorbera alltid något ljus, men mängden deraf beror utom af ämnets natur äfven af dess tjocklek. Derför äro mycket tunna skifvor, äfven af de mest ogenomskinliga ämnen, transparenta, hvarför t. ex. tunna guldhinnor genomsläppa grönt, och silfverhinnor blått ljus. För att kunna undersöka absorptionen hos genomskinliga kroppar låter man ljuset genomgå ett prisma, sedan det passerat genom dem. Det spektrum, som dervid uppkommer, kallas absorptionsspektrum. Hos fasta och flytande kroppar visar absorptionsspektret ett eller flere inom detsamma utbredda partier, som äro mörkare än omgifningen. Så är t. ex. förhållandet med blod. På de mörka strimmorna i spektret kan man upptäcka minsta spår af blod, hvilken omständighet kan vara till nytta vid mediko-legala undersökningar (jfr Blod). I gasernas och ångornas absorptionsspektrum uppträda deremot mycket smala mörka band eller linier, hvilket ådagalägger, att vissa bestämda färger blifvit mera fullständigt absorberade än det öfriga ljuset. - Äfven luften, ehuru hon är en af de mest genomskinliga kroppar vi känna, absorberar ljus. En icke obetydlig del af solljuset utsläckes under sin gång genom atmosferen. Man har sökt genom observationer utröna, huru stor del af det infallande solljuset framkommer till jordytan, men dessa experiment hafva ej ännu uppnått någon nämnvärd grad af noggranhet. När solen står lågt, absorberas mycket
Källa: Project Runeberg ·
