Sida 685
Australien
träd hafva tjocka stammar och höga kronor samt nå ända till 200 f. i höjd. De sprida ej mycken skugga, ty deras löf äro små och sitta endast sparsamt på de vidt utbredde grenarna. I n. blir vegetationen yppigare och mera tropisk. I omvexling med gummiträden finner man der akacier, kastanjer, aplar, cedrar, "bottle"-träd, "bunya-bunya"-träd m. fl. Cedrarna äro ett slags löfträd och påminna i intet afseende om Libanons. Bunya-bunya-träden äro de enda, som frambringa närande frukter, ett slags ätbara, goda nötter. Andra näringsväxter, som nu allmänt odlas i Australien, äro dit införda af européer.
Australiens fauna är alldeles egendomlig och karakteriseras främst af pungdjuren (känguruerna), som förekomma i stor mängd och många variationer. Den inhemske hunden (dingo) motsvarar närmast den europeiske vargen och är det enda rofdjur, som förekommer. Dessutom märkas opossum-djuret, hvilket om dagen vistas i gummiträdens ihåligheter, men om natten kommer fram för att söka sin föda, samt den lille hvite björnen, som klättrar i trädtopparna. Foglarna äro talrika, synnerligen papegoj-arterna, och i skogarna svärma i tusental de stora, hvita "cockatoos" och de högljudda "laughing jackass", så kallade för sitt skrattande läte. Egendomliga äro den svarte svanen, lyrfogeln och den store långbente "emu", den australiske strutsen. Ödlor och giftiga ormar finnas i stor myckenhet. Iguana är namnet på en stor, 6 till 8 f. lång ödla, som dels simmar i floderna, dels med stor snabbhet klättrar i träden. Märkvärdigast är "platypus", den lilla djurart, som står på gränsen mellan fogel och fisk.
Australiens flora och fauna skilja sig på ett slående sätt från de andre verldsdelarnas. Man föreställde sig länge, att detta häntydde derpå, att den femte verldsdelen vore af ett yngre ursprung, och att dess natur derför var mindre utvecklad. Men man har nu kommit till den insigten, att det Australiska fastlandet tvärtom är verldens äldste del. (Jfr Daniel, "Handbuch der Geographie". I.)
På mineralier är Australien rikt. Guld upptäcktes 1851. Victoria är verldsberömdt för sina grufvor. De två ryktbaraste guldfälten äro Ballarat och Sandhurst, det förra hufvudsakligen för vaskning (alluvial mining\ och det senare för grufarbete (qvartz mining). 1874 strömmade tusentals guldsökare till Cookstown i norra Queensland för att vid Palmerflodens stränder uppsöka de sagolika rikedomar, som lära finnas der. - Äfven andra metaller förekomma ymnigt. De största hittills kända malmfälten äro koppargrufvorna i Nya Syd-Wales och tenn-grufvorna i södra Queensland; men så gifvande de än äro, öfverträffas de i värde af kolgrufvorna. De bästa bland dessa finnas vid New-castle i Nya Syd-Wales, och de kol, som der brytas, sägas vara fullt jämngoda med de engelska. Afkastningen är icke blott tillräcklig för Australiens eget behof, utan medgifver derjämte en betydlig export.
Befolkningsförhållanden. Den europeiska folkmängd, som koloniserat Australien,
skattas till två mill, inberäknadt Nya Zeelands och Tasmaniens innebyggare. Det största antalet är britiska undersåtar; men der finnas dessutom representanter af alla folk, mest af tyskar, amerikaner och kineser, hvilka senare dels af egen drift invandrat, dels införskrifvits till följd af bristen på europeiska arbetare. Äfven från Söderhafsöarna hafva skaror af infödingar blifvit hemtade, och de store sockerplantagerna i norra Queensland skötas hufvudsakligen med dessa. Den europeiska folkmängden är i ständig tillväxt genom en fortgående invandring, och de australiska landens regeringar göra allt för att uppmuntra densamma. Välmågan är stor inom alla samhällsklasser; arbetslönerna äro högt uppdrifna och lefnadskostnaderna icke höga.
Urinnevånarna på det australiska fastlandet räknas vanligen till papuaerna, men skilja sig i många fall från dessa och bilda en egen ras; de likna närmast de afrikanske negrerna och kallas vanligen australnegrer. De hafva mörksvart hudfärg, lång växt och påminna till skepnad vida mer än malajerna om den kaukasiska rasen. Deras läppar äro tjocka och deras hår långt och lockigt, icke ulligt såsom negrernas. I sina lefnadsvanor stå de lågt: de hålla inga andra husdjur än hunden, odla inga näringsväxter och sakna ordentliga bostäder; de ströfva omkring i skogarna alldeles nakna och lefva af jagt och fiske; deras vapen äro förfärdigade af sten och trä. Någon religion hafva de icke. Deras sinnelag är af naturen fredligt och tillgängligt, men uppretade och förorättade taga de blodig hämd. Någon gång förekommer kannibalism. I beröring med de hvite hafva de icke visat sig synnerligen mottagliga för europeisk kultur och ett bofast lefnadssätt; men de hafva i vissa fall ådagalagt skarpsinnig uppfattning, läraktighet och många andra goda egenskaper. Af kolonisterna hafva de blifvit illa behandlade, undanträngda och beröfvade många af sina forna näringskällor. De hafva ock visat sig mottagliga för dryckenskap och andra laster, hvilket allt haft till följd, att deras antal hastigt förminskats. Eörande deras antal har man endast kunnat göra sväfvande beräkningar; uppgifterna vexla mellan 50 och 200 tusen.
Kulturförhållanden. Boskapsskötseln är den vigtigaste af Australiens näringskällor, och marken lämpar sig synnerligen väl derför. De stora egendomarna, "stations", upptaga ofantliga områden. Ull är koloniernas vigtigaste exportartikel och öfverstiger värdet af det funna guldet. Åkerbruket går hastigt framåt, och sädesproduktionen, som är betydlig i synnerhet i Södra Australien och i Victoria, är större än förbrukningen samt medgifver en betydlig utförsel till England. Nästan alla europeiska kulturväxter äro införda och odlas med framgång. Af sädesslag odlas hvete och korn företrädesvis söderut och majs i de nordligare delarna. Vinrankan trifves bäst i de mellerste och södre landsdelarna, och det vin, som pressas der, liknar närmast de spanska och ungerska vinerna. Allehanda sydländska frukter växa i ymnighet. Industrien är ännu föga försigkommen, men gör
Källa: Project Runeberg ·
