Sida 720
Baden
(tionde-landen), kom under folkvandringen i alemannernas ego och efter slaget vid Zülpich, 496, till frankerna. Efter det karolingiska väldets delning uppväxte i B., under den romersk-tyske kejsarens svaga öfverherrskap, en mängd små furstendömen, och från en af dessas dynastier härstammar den nuv. storhertigliga familjen. Som stamfader namnes en Berthold, som kallade sig hertig af Zähringen (en titel, som storhertigen ännu bär jämte den storhertigliga); denne delade vid sin död (1078) området. Den yngre af hans söner, som aflidit före fadren, hade genom gifte fått slottet Baden med dess område, och dennes son Hermann II (d. 1130) var den förste, som kallade sig markgrefve af Baden. Under hela medeltiden fortfor landet att oupphörligt delas mellan olika grenar af ätten, under det att området derjämte genom köp, gifte o. d. ansenligt förökades. 1503 hade ättens besittningar blifvit förenade under markgrefve Kristoffer I, men denne delade dem åter vid sin död (1527) mellan sina söner, som blefvo stamfäder för de båda grenarna Baden-Baden och Baden-Durlach. I Baden-Baden infördes reformationen af markgrefve Bernhard (d. 1537), men protestantismen förbjöds af hans sonson Filips förmyndare, hertigen af Bajern. Efter Filips död (1588) tillföll landet hans kusin Edvard (en son till Bernhards yngre son Kristoffer och Gustaf I:s dotter Cecilia), men då denne föga bekymrade sig om regeringen, lemnade kejsaren landets förvaltning åt hertigarna af Bajern och Lothringen, hvilket föranledde en långvarig tvist med Baden-Durlach. 1771 utdog den Baden-Badenska dynastien, hvarefter landet förenades med Baden-Durlach. Keformationen infördes i detta land af markgrefve Ernst (d. 1553). Af de följande regenterna må nämnas: Georg Fredrik (1604--22), hvilken lemnade regeringen åt sin son för att tåga ut i trettioåriga kriget såsom protestantisk fältherre; dennes sonson Fredrik VI (1659--77), som var gift med Karl X Gustafs syster, Kristina Magdalena, och dennes sonson, Karl III (1709--38), som byggde Karlsruhe. Den sistnämnde efterträddes af sin sonson Karl Fredrik, en utmärkt regent, som 1771 förenade de båda badiska landen samt under den napoleonska tiden betydligt utvidgade sitt område. Han blef 1803 kurfurste och 1806 storhertig. Hans äldste son, Karl Ludvig (svärfader till Gustaf IV Adolf), hade 1801 omkommit genom en olyckshändelse under en resa i Sverige (nära Arboga), och regeringen mottogs 1811 af dennes son Karl Ludvig Fredrik (1811--18), gift med Napoleon I:s styfdotter, Stephanie Beauharnais. För att hos sina undersåtar vinna stöd mot Bajern, som uppträdde med anspråk på en stor del af landet, utfärdade han d. 22 Aug. 1818 en ny författning, som länge var den mest frisinnade i Tyskland. Några månader derefter afled han och efterträddes af sin farbror Ludvig (l818--30). 1819 Öppnades den förste badensiske landtdagen, som genast yrkade på åtskilliga frisinnade reformer, hvilka regeringen ej var villig att införa, och dermed började en långvarig och hårdnackad strid mellan de båda statsmakterna. Ludvig efterträddes af sin halfbror Leopold (1830--52; gift med Gustaf IV Adolfs dotter Sofia), och den samtidigt utbrytande Juli-revolutionen jämte den af densamma alstrade rörelsen i Europa gaf äfven ny fart åt den konstitutionella striden i Baden. Begeringen gick nu de liberales fordringar till mötes: en mängd feodala qvarlefvor afskaffades, kommunalväsendet och lagskipningen reformerades, och fullständig tryckfrihet infördes. Men en reaktion började tämligen snart från regeringens sida, och detta framkallade nya parlamentariska strider, hvilka blefvo allt häftigare, tills regeringen ändtligen, 1846, gaf vika och satte den konstitutionelt sinnade Bekk i spetsen för ministèren. När Februari-revolutionen utbröt, framställdes fordringar på vidtomfattande reformer, och regeringen ingick fullkomligt på de liberales fordringar. Dessa voro dock icke nog för de radikale, som på ett folkmöte i Offenburg d. 19 Mars 1848, under Heckers och Struves ledning, öppet uttalade sig för republiken och öfverspunno landet med ett nät af demokratiska klubbar, hvilkas ledare var advokaten Brentano. I April gjorde radikalerna formligt uppror, som dock snart kufvades af tyska förbundstrupper, hvarefter ledarna flydde till Schweiz. Derifrån återkom Struve i Sept. s. å. i spetsen för en skara flyktingar, men blef slagen och tillfångatagen. Jäsningen inom landet fortfor emellertid, och i Maj 1849 bröt hon ut i ett farligare uppror. De badiske trupperna, som blifvit vunna af radikalerna, gjorde myteri, och storhertigen måste fly till Elsass. En provisorisk regering (Brentano m. fl.) tillsattes, en konstituerande nationalförsamling inkallades, och polacken Mieroslavski ställdes i spetsen för hären. Men revolutionärernas kraft förlamades af inre tvedrägt, och på storhertigens begäran ryckte en preussisk här mot Baden. Den 11 Juli hade denna här fullständigt rensat landet från upprorsmän, och kort derefter kapitulerade Rastadt. Dermed var upproret qväfdt, och storhertigen återvände. Sedan en vidlyftig ransakning egt rum, vidtog åter författningsarbetet. Det frisinnade styrelsesättet bibehölls, men regeringen försäkrade sig om ett större inflytande i vissa frågor. Leopold dog 1852 och efterträddes af sin äldste son, Ludvig (d. 1858). Men emedan denne på grund af svår sjuklighet var oförmögen att sjelf sköta regeringen, öfvertogs densamma genast af hans broder Fredrik, som 1856 antog titeln storhertig. Under hans tid infaller den s. k. badenska kyrkostriden. Den katolska hierarkien hade nämligen redan under revolutionen 1848--49 sökt i sitt intresse begagna läran om ”fri kyrka i fri stat” och framträdde nu med anspråk att tillsätta alla presterliga ämbeten och förvalta kyrkans förmögenhet. I spetsen för de klerikale stod den gamle ärkebiskopen i Freiburg, Hermann von Vicari, hvilken t. o. m. inkallade jesuiterna i landet (1850). Regeringen visade stor svaghet gent emot de kyrkliga anspråken, men då hon icke fullkomligt uppfyllde dem, blef hon 1853 bannlyst. Underhandlingar öppnades då med den påfliga kurian, och 1859 afslöts med henne ett
Källa: Project Runeberg ·
