Ord och Bild: 1898

io8

oskyldiga människor utan att Paris tänker på annat än ett nytt teaterstycke och en supé», klagar Voltaire. Och de regeringen närstående kretsarna voro ingalunda af den uppfattningen, att det låg i det allmännas intresse att få sanningen rörande en redan fälld dorn i dagen.

När därför konseljen den 7 mars 1763 beslöt upptaga parlamentets dom till förnyad pröfning och infordrade alla handlingarna i målet, berodde detta på politiska skäl och hade sin grund i att man ville straffa parlamentet för visad gen-störtighet gentemot kronans skatteedikt. Toulouse-parlamentet var icke heller i denna fråga sinnadt att gifva efter, och det gjorde svårigheter att utlämna handlingarna. Bland annat fordrades en betydande lösen för afskrifterna, hvilket särskildt uppretade den ekonomiskt anlagde Voltaire.

Den växande striden mellan krona och parlament, som kulminerade när det senare på hösten hotat häkta och döma konungens speciele kommissarie, hertigen af Fitz-James, var emellertid ytterst gynnsam för Calas-processens öde. Konseljen kasserade i juni 1764 capitoul-rättens och Toulouse-parlamentets domar och förvisade målet till slutbehandling vid den kungliga domstolen »Maltres des requëtes de 1'hotel».

Denna rätt afgjorde efter en förnyad grundlig undersökning processen genom enhälligt utslag af den 9 mars 1765, således jämt tre år efter Calas' fällande. Jean Calas förklarades härigenom för oskyldig och rehabiliterades, de öfriga anklagade blefvo fullständigt frikända.

Ehuru Voltaire rördes till glädjetårar vid denna utgång af processen, lät han sig därmed icke nöja utan ville äfven genomdrifva Calas-familjens ekonomiska återupprättande och önskade få parlamentsråden i Toulouse dömda till skadeersätt-

ning. Det senare ansågo dock hans juridiska vänner vara mindre rådligt, och man afstod därifrån, sedan konungen beviljat familjen en gratifikation af 36,000 livres. Genom insamlingar i hela Europa och bidrag från Voltaires krönta vänner hade nämligen stora summor visserligen insamlats, men dessa medel hade slukats af de stora processkostnaderna, och Grimms företag att skaffa medel genom försäljning af ett kopparstick af Carmon-telle's tafla öfver familjen Calas i fängelset under rehabilitationsprocessen lyckades parlamenten förhindra, oaktadt konungen redan beviljat privilegium på denna försäljning.

Calasprocessen har efterlämnat viktiga spår i historien, och ett bevis på den uppmärksamhet, den väckt, lämnar den vidlyftiga litteraturen om densamma. Den skönaste och varaktigaste frukten af det uppseendeväckande målet är dock Voltaires berömda skrift »Sur la tolérance», där han sammanfattar all den indignation, processen uppväckt hos honom och andra. I denna afhandling riktas udden mot den religiösa fanatismen, öfver hvilken han aldrig var sen att utslunga sitt »Écrasez rinfàme», men rehabilitationsagitationen i öfrigt gällde lika mycket en rent juridisk opposition mot det fördärfliga hemlighetsmakeriet vid de franska domstolsförhandlingarna.

Att revisionen lyckades berodde dock ingalunda enbart, eller ens i främsta rummet, på dessa andliga anlopp. Voltaire var tillräckligt världserfaren att minnas, att vid anfall medlen måste lämpas efter målet, och han försmådde ingalunda att möta juridiskt hemlighetsmakeri med hemliga machinationer. Och framför allt bidrogo till framgången lyckliga politiska koincidenser, utan hvilka Calas sannolikt hade förblifvit lagligen och rätteligen steg-lad ännu i denna dag.