Sida 119
Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
109
Samtidigt med Calas-processen hade en annan liknande rättegång tagit Voltaires uppmärksamhet i anspråk. Äfven här var det soliga Languedoc skådeplatsen och en protestant offret.
En egendomsagent Paul Sirven i Castres hade en dotter Elisabeth, som en längre tid varit svagsint och därunder utsatts för energiska omvändelseförsök af fromma systrar. Den 15 december 1761, när Sirven var bortrest, försvann hon från hemmet och återfanns först den 3 januari som lik i en brunn. Den religiösa fanatismen var äfven här genast färdig att stämpla föräldrarne såsom mördare, och ehuru undersökningen tydligen visade motsatsen, blef stämningen så upphetsad, att Sirven den 19 januari fann rådligast att söka sin räddning i flykten, innan häktningsordern hunnit utföras. Han lyckades efter stora svårigheter med ' sin familj uppnå Schweiz.
Flykten uppfattades som en försvårande omständighet, och den landsherr-liga underrätten dömde honom efter ett långt dröjsmål den 29 mars 1764 in contumaciam till hängning. Öfver hustrun uttalades samma dom, och parets båda döttrar, som voro medanklagade, dömdes till det exceptionela och barbariska straffet att åse föräldrarnes afrättning för att sedan förvisas. Ett halft år senare gick domen i verkställighet, och makarne Sirven hängdes in effigie.
Ehuru Voltaire redan förut tagit kännedom om den Sirvenska saken och beslutit ingripa, ville han ingenting åtgöra förrän Calasprocessen lyckligen förts till slut, då han fruktade att dessa båda mål skulle ofördelaktigt inverka på hvarandra. När han sedan tog i tu med saken, visade den sig också, ehuru själfva rättsfrågan här var mycket enklare, mycket svår att genomdrifva, emedan det var svårt att entusiasmera den franska allmänheten för en oskyldigt dömd, som kommit undan
med lifvet. Det. dröjde också nio år, innan Voltaire lyckades vinna sitt mål.
Han igångsatte en insamling i utlandet och förmådde sina vänner, däribland konungen af Preussen och ryska kejsarinnan, att teckna betydande belopp. Äfven kungarne af Danmark och Polen satte sina namn på subskriptionslistan. För dessa krönta beskyddares räkning författade han 1766 en promemoria, hvilken sedermera utkom såsom »Avis au public sur les parricides imputés aux Calas et aux Sirven». Samtidigt satte han sina juridiska vänner i Frankrike i rörelse för att utverka en revision hos konseljen.
Hans verksamhet förlamades emellertid genom underrättelsen om en annan process, hvilkens följder hotade att rikta sin udd mot upplysningsfilosoferna själfva. I staden Abbeville i Picardie hade hösten 1765 åtskilliga unga män blifvit häktade såsom misstänkta för att hafva gjort åverkan på ett krucifix. Den hufvudanklagade, en adertonårig Chevalier de la Barre, blef härunder utsatt för en systematisk förföljelse af en person, som förut varit älskare åt la Barres släkting, den galanta abedissan af Willancourt, och hvilken betraktade den unge mannen som en farlig rival. Mot la Barre anfördes, att han sjungit lättsinniga visor och drifvit gäck med religionen och att han ägde och läste filosofernas, särskildt Voltaires, skrifter. Sénéchal-rätten dömde honom i februari 1766 till kyrkobot, tungans utryckning och halshuggning, och Parisparlamentets grand'chambre bekräftade denna dom. Den 1 juli afrättades den 19-årige ynglingen, som intill det sista visade stor själsstyrka, och Voltaires Dictionnairc philosophiqne brändes samtidigt af bödeln.
Underrättelsen om denna rättegång och om de hotelser, man i Frankrike började uttala mot upplysningens män,
Källa: Project Runeberg ·
