Ord och Bild: 1898

I IO

JOHN AF KLERCKER.

injagade en sådan skräck hos Voltaire, som i fysiskt afseende ingalunda var någon hjälte, att han allvarligt funderade på att fly ur landet, och han underhandlade till och med med konungen af Preussen om upprättande af en filosofkoloni i Cleve.

Sirvenprocessen skred härunder långsamt framåt. En stor missräkning upplefde Voltaire, när konseljen 1768 vägrade upptaga processen till revision och hänvisade vederbörande till Toulouseparlamentet.

Men en omsvängning tycktes dock vid denna tidpunkt ha inträdt bland allmänheten i Toulouse, och underrättelserna därifrån lödo till sist så gynnsamma, att Voltaire öfvervann sina farhågor och rådde Sirven att själf resa till Toulouse för att fordra processens återupptagande. Hösten 1769 afslutades denna återupptagna process inför parlamentet med att Sirven försattes »hors de cour» d. v. s. frikändes i brist på bevis.

Med denna dom, som var ekonomiskt ofördelaktig och lämnade en misstanke kvar pä Sirven, var Voltaire icke nöjd, och en anhörig till den under tiden aflidna fru Sirven förmåddes att begära resning i målet.

Det var nu äfven här politiska tilldragelser som medförde Voltairepartiets slutliga seger. Ar 1771 hade striden mellan kronan och parlamenten tillspetsat sig så, att kanslern Maupeou vågade en statskupp och våldsamt afsatte de gamla parlamentsråden och omorganiserade det högre domstolsväsendet. Äfven i Toulouse insattes ett nytt parlament. Detta var icke sent att rikta ett slag mot sin föregångare, och det frikände ändtligen genom dom af den 25 november 1771 Sirven helt och hållet.

Ännu en annan orättfärdig dom, som de gamla parlamenten under sista tiden af sitt bestående afkunnat, lyckades Vol-

taire ia godtgjord. Är 1770 hade en viss Montbailli från St. Omer i Artois blifvit afrättad för modermord. Ända till det sista hade han bedyrat sin oskuld. När skarprättaren afhögg honom handen, utropade han: »denna hand har intet ondt gjort», och under steglingen upphörde han icke att vädja till de närvarande prästerna, så att dessa fingo öfvertygelsen, att ett misstag förelåg. Montbaillis hustru var äfven dödsdömd såsom medskyldig, men man hade uppskjutit domen för att afvakta hennes nedkomst. Äfven här ingrep nu Voltaire och lyckades med hjälp af den då mot honom vänskapligt sinnade kanslern genomdrifva, att den etter statsstrecket nybildade högsta domstolen i Arras helt och hållet upphäfde domen och frikände den häktade.

Mindre lyckadt var Voltaires ingripande i en högst tvetydig process mellan en procentarfamilj i Paris och en illa känd adelsman Morangiès, där Voltaire tog den senares parti. Denna process, som väl knappast är fullt utredd ännu, har emellertid sitt intresse genom en liten detalj, som påminner om senare tilldragelser. Under förhandlingarne beredde sig nämligen Morangiès vänner, till största delen officerare i uniform, tillträde till domsalen och besatte de åt advokaterna reserverade bänkarna. Dessa herrar öfverhopade motsidans pläderande sakförare med skymfliga tillmälen, spottade på deras talarer och utöfvade öfverhufvud ett opassande tryck på rätten.

Beaumarchais-processerna äro viktiga, emedan här de hemliga domstolsförhandlingarna och domarnes besticklighet blefvo anfallna och afslöjade. Dessa missförhållanden blefvo nämligen ingalunda förbättrade genom domstolsreformen, och man lär därför i afseende å Beaumarchais-Goëzman-processen, där tvistefrågan rörde