Ord och Bild: 1898

JOHN AF KLERCKER.

I IO

mutningsförsök och ärekränkning. Under den långvariga rättegång, som nu utspann sig, publicerade Beaumarchais försvarsskrifter, som sedermera ingingo i hans »Mémoires» och där alla de hemliga vittnesförhören på det skoningslösaste sätt, ehuru i oskyldigaste form, blottades. Han lyckades också göra det Maupeouska parlamentet till föremål för allmänt åtlöje och förvärfvade sig Voltaires obegränsade beundran och understöd. Ehuru Beaumarchais förlorade processen, var dock den moraliska segern redan då otvifvelaktigt hans, och sedan de gamla parlamenten återinsatts, erhöll han äfven juridisk återupprättelse.

Voltaires sista lefnadsår upptogos af de bekanta rehabilitationsförsöken för general Lally.

Grefve Thomas Arthur de Lally, som härstammade från Irland, därifrån hans förfäder åtföljt James II på flykten till Frankrike, hade med stor utmärkelse deltagit i österrikiska arfföljdskriget, och, enligt hvad marskalken Moritz af Sachsen påstod, med sitt iriska regimente afgjort segern vid Fontenoy. När sjuårskriget utbröt och engelsmännen hotade det franska ostindiska kompaniets besittningar i södra Indien, skickades Lally med en hjälpkår till Pondichery. Han fattade det djärfva beslutet att söka utdrifva engelsmännen ur landet och angrep Madras. Kompaniets tjänstemän och flottans befälhafvare lämnade honom dock i sticket, och Lally måste till slut 1761 uppgifva Pondichery och därmed de fransk-indiska kolonierna till England. Vid underrättelsen om denna motgång och om den samtidiga förlusten af Canada råkade den patriotiska folkmeningen i Frankrike i uppror, och man sökte genast efter en syndabock. En sådan erbjöd sig också i Lally's person, när han vid underrät-

telsen om de förklenliga rykten, som ut-spridts om honom i hemlandet, utverkade tillstånd af engelska regeringen att fara hem för att försvara sig.

Lallys gamla fiender från Indien för bundo sig med jesuiterna och de patriotiska skrikhalsarne, och efter en rättegång, full af oformligheter och hätsk förföljelse, dömdes generalen den 6 maj 1766 till halshuggning. Enligt Voltaires uppgift skall en af domarena ha förklarat att »en bestämd förbrytelse förelåg icke, men generalen dömdes på grund af sin allmänna hållning». Tre dagar senare fick Lally underrättelse om domen och försökte då att begå själfmord genom att stöta en kompassnål i bröstet. Af fruktan att han skulle aflida af såret skyndade man sig att redan samma dag verkställa dömen, och den olycklige krigaren fördes med kafle i munnen, för att hindra honom att på indiskt vis kväfva sig själf med tungan, till Grève-platsen, där hans hufvud föll först vid andra hugget.

Voltaire hade redan tidigt erhållit öfvertygelsen, att generalens afrättning var ett justitiemord, och han uttalade detta tydligt i sitt 1768 publicerade 34:e kapitel af »Précis du Siècle de Louis XV». Själf kunde han dock icke vidtaga några åtgärder för Lally's rehabilitation, förrän sonen Lally-Tollendal 1773 direkt vände sig till honom med begäran om hjälp till upprättande af faderns minne. Den åttioårige Voltaire lofvade då genast sitt understöd och infriade detta löfte, både genom direkta råd och agitationer, och genom sina samma år utgifna »Fragments sur l indé et sur le général Lally» etc. Voltaire hade den tillfredsställelsen att 1778, när han låg på dödsbädden, mottaga underrättelsen om konseljens kassation af domen, och han dog i tron på att Lally's rehabilitation därigenom var genomförd.