Sida 278
Erik XIV och drottning Elisabet af England. Af I. Kreüger. Med 11 bilder (Fortsättning och slut)
allenast hon ville på något sätt bifalla hvad han framställt. Ingenting hade således å hans sida blifvit underlåtet, som kunnat eller kunde göras i denna sak; men om, hvilket Gud måtte afvända, en annan utgång än den af honom önskade skulle följa, bad han drottningen besinna, hvilken bedröfvelse och hvilket lidande honom skulle tillfogas. Då jag, säger han slutligen, till Eders Maj:t hyser den varmaste kärlek och smickrar mig med det hopp att af Eders Maj:t kunna vänta det bästa samt önskar Eders Maj:t allt godt och lyckligt, så är min bön till Gud, den rättvisaste domaren, som bäst känner allas sinnen, att han måtte styra allt efter sin heliga vilja, såsom det är tillbörligt. Mera kan jag ej af sorg och bestörtning skrifva. Men må Han, som styrer allt, bevara Eders Maj:t till lif och själ (incolumen). Gifvet i Uppsala den 22 juli 1562, det andra af vår regering. Eders Maj:ts broder och synnerligen till gifne frände Erik XIV.
Det för Gyllenstjerna afsedda brefvet blef bestämdt att begagnas, och han fick befallning att begifva sig till England i ny beskickning till Elisabet. Han hade emellertid ej hunnit längre än till Älfsborg, då han blef återkallad. Troligen hade hans ambassad, om den blifvit af, ej förmått höja Eriks aktier hos Elisabet. Hans klagan öfver de utgifter, han haft för hennes skull, och det osmakliga och, synnerligen i hans ställning, opassande kryperi, som genomgår det diffusa brefvet, hade sannolikt för henne varit lika motbjudande som hans falskhet.
Anledningen till Gyllenstjernas återkallande från den tillämnade resan till England var antagligen ett nytt bref, som omtalas i Annales of the reformation of the religion &. Detta, dateradt den 5 augusti 1562, innehåller ett tillkännagifvande från Elisabet och hennes råd, att de personer, som lämnat konungen uppgift om drottningens sinnesstämning, vore obetydliga, oförskämda sällar, som hade föga kunskap om drottningens och rådets angelägenheter; att man ertappat två till tre af de till konungen ställda brefven; att undersökning angående dessa bekräftat, att de vore föranledda af fattigdom och hopp om vinst, samt att rådet beslutat, att på några af dessa sykofanter tillämpa en allvarsam bestraffning, i ändamål att hos sådane injaga skräck för framtiden.»
Detta bref gjorde slag i saken, och Gyllenstjernas resa blef inställd.
Erik öfvergaf emellertid icke för alltid försöket att vinna Elisabets hand, för hvilket han verkligen hade ett ej ringa parti i England.
Men det borde han hafva gjort.
Elisabets kärlek för Dudley hade just 1563 vunnit en ytterligare styrka. Drottningen föll i början af detta år på Hampton court i en allvarsam sjukdom, som för henne var nära att medföra döden. Det var kopporna. Det första Elisabet gjorde, sedan hon återfått målet, var att i konseljen föreslå, att Dudley måtte utses till Englands protektor med ett apanage af tjugu tusen Lpd. st.
Oaktadt löfte verkställdes ej detta förslag, men till ersättning utnämnde Elisabet Dudley till medlem af konseljen samt earl of Leicester och baron af Denbeigh. Cermonien för investituren af denna värdighet var lysande, och drottningen hjälpte själf till att ikläda Dudley insignierna däraf. »Han satt nedanför hennes knän; och hon kunde ej afhålla sig från att lägga sin hand på hans nacke, småleende strykande den», berättar Melvil, Maria Stuarts namnkunnige ambassadör, som för tillfället befann sig i London.
Men återvändom till Erik.
Efter mottagandet af det ofvan nämda brefvet från Elisabet och hennes konselj
Källa: Project Runeberg ·
